Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte afdelningen - 318. En färd på Sognfjällen efter Oskar Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lömskt blott några få steg från sidan, ömsom däremot öfver
de brantaste hällar, riktiga ättestupor, där naturen liksom
tyckes hafva roat sig med att hopa massor af kantiga och
vacklande stenar, på hvilka en vanlig hästhof omöjligt kan
få säkert fäste. Men se dessa modiga och kloka djur, huru
försiktigt de afväga alla sina rörelser, och huru väl de
beräkna sina steg, och du skall få det mest obegränsade
förtroende till dem; du skall obekymrad framtränga öfver de
mest obanade stigar, på branterna af de hemskaste bråddjup.
Stupar någonsin en af dessa ypperliga hästar, och detta
hände ett par gånger under vår färd, då är det oftast på
jämförelsevis väl banad mark, där hästen förmodligen icke
tycker uppmärksamhet vara af nöden.
Yi stiga allt högre. Småningom bortdö ljuden af
koskällor och säterlurar. Ett skarpt och svalt vinddrag stryker
ned långs efter dalsträckningen och förtager dessa sista
påminnelser om samfundslif och odling. Yi hafva länge sedan
lämnat den egentliga bygden bakom oss. Ejällnaturen står
nu framför oss, omgifver oss i hela sitt vördnadsbjudande
majestät, sin högtidliga ensamhet. Den forsande
Bäfverälf-vens dån är det enda ljud, som ännu stör tystnaden, men
detta blifver allt mindre mäktigt, ju längre färden går, ty
vattenmassan minskas alltmer, hvaremot fallet blifver allt
brantare. Slutligen är älfven förvandlad till en liten
vildsint fräsande och skummande rännil, som hoppar från sten
till sten, störtar sig från afsats till afsats vridande
sinsilfver-fåra i de sällsammaste bukter.
Det hade varit en mulen morgon, det vill på dessa höjder
säga: vi hade varit insvepta i en fuktig och tät dimma; men
fjällvinden börjar nu jaga molnen framför sig och liksom
sopa dem undan allt längre upp åt högfjällens kammar.
Slutligen blånar himlahvalfvet öfver oss; genom delade
skyar skjuter en ljum solglimt fram öfver högslätten; nu en
ljusare strålblick, nu en annan, en tredje–det klarnar.
2.
En härlig syn öppnade sig nu för våra blickar. Framför
oss låg ett stort isfält, ur hvars kalla sköte vår gamla be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
