Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte afdelningen - 318. En färd på Sognfjällen efter Oskar Fredrik - 319. Gudbrandsdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ser ingen gräns, intet slut. En vild fors störtar nedåt.
Hvarthän? Det ser man icke, det vet man icke; man endast
anar, att den rusar hufvudstupa i ett förfärligt bråddjup.
»Aldrig kan väl meningen vara, att vi skola på
häst-ryggarna ned i denna af grund?» så frågade jag eller rättare
tänkte högt för mig själf vid denna oväntade syn. »Jo, det er
nok så, du», svarade med det där oefterhärmliga,
förtroende-väckande lugnet min hederlige vägvisare. Och därvid blef det.
Yi hade i själf va verket intet val; vi måste denna enda
väg fram. Alltså framåt, låt det gå, och — det gick. Yid
en mild kvällsols sista strålar kommo vi ned till stranden.
319. Gudbrandsdalen.
Så snart man lämnat höjderna vid Lillehammer, befinner
man sig vid den södra ingången till Gudbrandsdalen. Denna
utgör en sträcka af flera mil och är till största delen
genomskuren af Lågen, som på dess botten i rastlös fart rullar
sina friska vågor. Dalen bildas af två nästan jämsides med
hvarandra löpande fjällsträckor, hvilka blott på några få
ställen afbrytas för att lämna rum för en och annan
framträngande sidodal. Dalen är i allmänhet trång, och endast
på några få ställen vidgar den sig till slättbygder. Det,
som mest öfverraskar den med fjällnaturen obekante
främlingen, är höjden af fjällåsarna, hvilka ofta nå tre, ja, ända
till sex hundra meter, och hvilkas öfversta kammar stundom
ligga öfver trädgränsen och äfven under sommaren här och
där täckas af snö.
På dalens botten ligga å ömse sidor om älfven fruktbara
tegar, ofta vattnade af de från fjällens sidor nedrusande
snöbäckarna, hvilka man genom rännor leder i alla riktningar
ut öfver fälten. Så långt upp på fjällsluttningarna, som
skogen räcker, finner man trefliga människoboningar,
om-gifna af täcka ängar. Sädesåkrarna trifvas dock bäst på
dalens botten, där skörden mognar under inflytande af
dagarnas starka värme och nätternas ymniga dagg.
Öfver landskapet hvälfver sig under
sommarmånaderna en hög och blå himmel. Luften är förvånande genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
