Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte afdelningen - 328 A. Island efter E. G. Geijer m. fl. - 328 B. Ishafvet efter F. Nansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom en egen litteratur, tidigare rik på inhemska alster
än någon annan i Europa, är ännu nästan alldeles
detsamma, som fordom talades i Skandinavien, på hvilket
Snorre Sturlason skref. Och läsning af de gamla sagorna,
ofta ur vackra, af bonden själf gjorda afskrifter, är under
den långa vinterkvällen hans och hans hushålls käraste ro.
328 B. Ishafvet.
Det var mars månad. Sju dagar och sju nätter hade
vi seglat -norr ut från Norge. Under storm och oväder hade
vi i rykande fart färdats öfver den väldiga Atlanten.
Vågorna bröto sig omkring oss och öfver oss, och vi seglade,
så att storrån sprang; men det fick ej hindra oss. Vi måste
fram. Vi skulle ju fånga sälar, och vi voro sent ute.
Det första tecknet till Ishafvets närhet var stormfågeln.
Ungefär vid polcirkeln kom den oss till mötes. På sträckta
vingar sväfvade den öfver de ändlösa blå böljorna. Långt
ute på hafvet, ja, hundra mil från land färdas den och
håller vakt vid ingången till Ishafvet, dit ingen slipper
utan att följas af den.
Under ett par dagar hade den följt oss, och hafvet hade
begynt blifva grönaktigare, då vi närmade oss ön Jan May en.
Då på den sjunde dagens kväll ropades det: »Is för ut!»
Jag sprang upp på däck, stirrade framåt, men allt var
svart natt. Då sköt hastigt något stort hvitt fram ur
mörkret; det kom närmare, blef större och h vitare,
glänsande hvitt på det korpsvarta hafvet. Det var den första
isflake, som vi seglade förbi. Därpå kommo flera. De
gungade långt framför oss, gledo snart förbi oss med ett
skvalpande ljud, i det hafvet sköljde öfver dem, och försvunno
bakom oss. Dessa voro spridda förelöpare. Hastigt blef jag
varse en sällsam ljusning öfver norra himmeln; den syntes
starkast vid himlaranden och gick, fast mattare, uppåt ända
till högsta punkten på himlahvalfvet. Det hela var som
återskenet af en aflägsen stor eld. Samtidigt hörde jag också
ett doft brusande, som fyllde luften åt norr till. Det lät,
som när bränningar slå mot land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
