Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte afdelningen - 334. Färder bland samojederna efter M. A. Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färd skred makligt fram, snöflingorna började flyga mot
ansiktet, och skjutskarlen gnolade en enformig melodi.
Ändtligen visade sig ett tält. Det tillhörde
skjutskarlens föräldrar. Yid vår ankomst till tältet stodo värden
och värdinnan oss till mötes. Afsiktligt stannade jag en
stund vid släden för att se, huru man ärnade mottaga mig.
Åtminstone väntade jag en bjudning in i tältet, men jag
väntade förgäfves. Samoj ederna stodo orubbligt stilla på
samma plats. Mannen häftade vid mig sin plirande blick, och
hustrun såg än på mig, än på sin man. Skjutskarlen spände
långsamt sina renar ur redet, gick därpå till sina föräldrar
och hälsade dem med det från ryskan lånade »Torova». —
»To-rovab svarade på en gång far och mor, men härvid
afstan-nade samtalet. Nu gick äfven jag till mitt tystlåtna
värdfolk, gjorde efter skjutskarlens föredöme min hälsning
med ett »Torova» och fick samma ord igen. Härpå följde
åter en lång tystnad, hvilken jag slutligen afbröt med
tillsägelse, att man skulle spänna för friska renar.
Jag begaf mig nu till tältet och öppnade dörren. Här
var mörkt som i en graf. Jag anmodade värdinnan att
göra upp eld och steg in i tältet i den säkra förmodan, att
man ej skulle lämna mig där i mörkret. Äfven häri
misstog jag mig. Jag upprepade min befallning men utan
framgång. Famlande i tältet stötte jag på en hög af torra
riskvistar, föste så alltsamman i spisen, tog en tändsticka ur
fickan och antände själf för mitt nöje en flammande julbrasa.
Yid eldskenet varseblef jag en flicka, som dragit sig längst
in i ett hörn och höll på att med den outtröttligaste ifver
gnaga på ett rått, genomfruset köttstycke. Hon nyttjade
härvid ingen knif utan bet med tänderna i hela stora stycket,
slet och skakade hufvudet, så att lockarna flögo kring det
blodröda ansiktet.
Snart inträdde det öfriga sällskapet och tog plats vid
hrasan. Sonen satte sig vid min sida till vänster om
eldstaden, och far och mor förfogade sig enligt bruket till höger
därom. Så sutto vi nu i en krets men med iakttagande af
den djupaste tystnad. Eldens sprakande var det enda ljud,
som hördes i tältet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
