Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte afdelningen - 335. Stäpperna i södra Ryssland efter Klöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I början af september afkyles åter lnften. Dagg om
nätterna och en och annan regnskur friska upp växterna,
som å nyo börja grönska. Men dagarna blifva märkbart allt
kortare och de kalla nätterna längre. Hösten är inne.
Därunder inträffar ej sällan, att stäppen råkar i brand. Yidt
och bredt liknar den då ett eldhaf, som rödfärgar den
nattliga himmeln. Knastrande och flammande går elden framåt.
Än löper den hastigare öfver det täta gräset, än förtär den
långsammare de vedartade växterna, än hindras den i sin
framfart af en väg eller en insänkning. Gnistor flyga i luften.
Yarg och hund, fågel och kräldjur fly undan den förhärjande
elden, och hjordarna rusa i vild jakt bort öfver fältet,
Emedan stäppbranden ofta anställer stor skada, gör man allt,
som man kan, för att släcka den.
Yintern på stäppen är lång och kall. Snö betäcker
marken, och häftiga yrväder inträffa ofta. Det farligaste
af dessa är vjuga, en häftig storm, som fortfar hela dagar,
ja, till och med två till tre dagar efter hvarandra, och
åtföljes af starka snöfall. Både af den snö, som faller ned
från molnen, och af den, som röres upp från jorden,
upp-fylles luften, så att man knappt kan se handen framför sig.
När förebuden till vjuga visa sig, försättes allt lefvande på
stäppen i förskräckelse. Ingen människa vågar aflägsna sig
från sin boning. Liksom för att varna härför komma
stundom öfver fältet stora klumpar, som bildats af förtorkade
och af vinden af brutna stänglar af en stäppväxt, som kallas
vindhäxan. Liksom våra kardborrar hopknyter den sig, då
den flyr för stormen, med andra af samma slag till stora
bollar, som rulla och hoppa i stark fart öfver stäppen. Den,
som då ej snart uppnår ett skyddande tak, råkar i stor fara.
Han har ej annat val än att antingen förblifva liggande
och sannolikt begrafvas under snön eller att på måfå söka
fortsätta sin väg. Stora boskapshjordar omkomma under
flykten för vjuga. Dels försmäkta de af hunger och
trötthet, dels störta de ned i fördjupningar och begrafvas där, •
och dels springa de så långt bort, att man ej kan hitta dem.
Sedan stormen upphört, blifva de vilsekomna lätt ett byte
för vargar. Träffar den resande, som öfverfallits af vjuga,
<
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
