Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte afdelningen - 363 A. En ökenresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tåget. Hela det brokiga vimlet är insvept i ett moln af
sand och damm.
Solen går upp. Araberna vända sig mot den och hälsa
dagens lysande stjärna. Småningom stiger solen högre upp
på himlahvalfvet. Dess brännande strålar träffa jorden och
återstudsa därifrån. Fotsulorna lida af smärta, kroppen är
utmattad, och en brännande törst plågar de resande. Ingen
ström söker sig här väg mellan grönskande stränder. Så långt
ögat når, synes ej ett träd, ej en buske. Huru efterlängtadt
är ej då det svarta molnet, himmelns öppnade fönster, hvarur
ett välgörande regn flödar och uppfriskar de domnade
lemmarna! Äfven lejonets rytande höres med glädje, emedan
det förebådar ett efterlängtadt, mer fruktbart land.
Midt i den stilla öknen ligger en källa. Kamelen, som
redan på afstånd fått väder af denna, återhämtar hastigt
sina krafter och påskyndar sina steg. Han stannar likväl
förut ett ögonblick och stegrar sig af glädje. Karavanen
ställer sig i krets kring källan, och alla skynda dit att
stilla sin törst. De stela anletsdragen blifva mildare, ögonen
lifligare, modet har åter vaknat, krafterna tilltaga. Man
lägrar sig, tälten resas, djuren fodras och skötas sorgfälligt.
Alla mödor och bekymmer äro förgätna. Aftonen tillbringas
nnder glada samtal, hvarvid sagor ej uteblifva. Ödemarken
är förvandlad i en lustgård.
Då denna fest är förbi och kamelerna blifvit vattnade,
nedtagas åter tälten, och packorna pålastas; gladt ljuder
pipan, och resan fortgår mot målet. Veckor förflyta, och
den ena ödemarken följer efter den andra i ständig
enformighet. Heta dagar omväxla med kalla nätter. Om dagen går
den trötte vandraren i kamelens skugga. Djuret vänder sig
stundom till sin förare och slickar hans hand; om natten
värmer det honom. När öknens brännande vind hvälfver
sina glödande vågor öfver slätten, äfven då är kamelen
människans skydd.
På en gång synes ett grönt landskap spegla sig i
luften, och på afstånd glänser en sjö. En oas synes helt nära.
Fåfänga förhoppning! Bedrägliga synvilla! Landskapet
försvinner, sjön förvandlar sig i en stäpp, öfver hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
