Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 19. Greta och hennes djur - 11. Kvirr. Efter Eugenie Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han hastigt i väg till gräsmattan och började under
förnöjt småkvittrande leta efter maskar.
Greta lade sig i gräset och tittade på honom. Han var
så lustigt tvärsäker i alla sina rörelser och på samma gång
så livlig; han var inte stilla ett ögonblick — där hittade
han en maskstackare, där en fluga. Greta ville gärna,
att han skulle nöjt sig med gryn och brödsimulor, men
han tycktes stolligt glad åt att hitta maskar igen.
»Kvirr, Kvirr!» — Greta kallade honom för Kvirr.
— »Kom hit, Kvirr!»
Han svarade med ett muntert läte men gav sig ej tid
att vända på huvudet. Han var upptagen av att undersöka
ett gullvivestånd.
Han var inte alls rädd för Greta nu längre. Hon
fick till och med ta i honom, och han hoppade upp på
hennes hand, då hon höll den framför hans fötter. Han
tyckte redan om henne en smula.
Då Kvirr blev säker på vingarna, var han inte så god
att hålla reda på. Hans kvitter hördes än från den ena,
än från den andra änden av trädgården.
Greta hade ingen ro, då hennes fosterbarn var ute på
vift. Då Kvirr hoppade omkring i potatislandet och
bökade efter mask, satt Greta bredvid i gräset och väntade
på honom, cch då Kvirr gav sig åstad till ärtsängarna,
sprang Greta efter. Och då Greta gick in, tog hon alltid
Kvirr med sig.
Se, tre rovlystna katter ströko omkring i trädgården,
och fastän Kvirr var mycket större än en sparv, var han
inte stor nog att kunna försvara sig mot en katt.
Dessutom förstod han nog ej, att de där gulögda bestarna
hade ont i sinnet. Stora Mulle blinkade knappt, då Kvirr
hoppade tätt förbi hans nos, och kanske tänkte Kvirr, att
alla fyrfotingar, som han mötte, hade Mulle-hj ärtan.
Hundarna begrepo så väl, att Kvirr var Gretas fågel,
och det kunde inte falla dem in att göra den illa. Varföir
kunde man då inte få katterna också att begripa detta?
Den söta, trevliga Kvirr, hur väl skulle inte Greta
akta och vakta honom alltid! Han kände igen hennes röst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
