Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 30. En vargunges öden och äventyr. Efter Jack London. Från engelskan - 4. Fara - 5. Ut i världen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade fått den i födelsen som arv genom tusentals led.
Fruktan är vildmarkens arvedel, som intet där levande djur kan
undgå. Och därför kände nu också den lilla vargungen
fruktan. När hans mor var borta, låg han för det mesta och sov,
och då han emellanåt var vaken, höll han sig mycket stilla.
Han undertryckte till och med de små gnällande skrik, som
kittlade hans strupe och ville ge sig luft.
En gång, då han låg vaken, hörde han någonting
märkvärdigt där borta vid den ljusa väggen. Han visste inte,
att det var en järv, som stod där utanför, darrande av oro
över sin egen dristighet, och försökte vädra sig till vad som
fanns inne i hålan. Vargungen visste bara, att vädrandet
lät främmande och märkvärdigt, att det var någonting
obekant och skräckinjagande.
Håret reste sig på vargungens rygg, men han var
alldeles tyst. Han var gripen av en vanvettig förskräckelse.
Han ville gömma sig, men likväl låg han där utan en
rörelse eller ett ljud, stel som en pinne,; alldeles som om han
vore död. När varghonan kom hem, morrade hon ilsket, så
snart hon vädrade järvens spår. Hon tog ett raskt hopp in i
hålan, slickade sin unge och nosade på honom med tecken
till ovanlig ömhet. Vargungen förstod, att han på ett
eller annat sätt hade undkommit en stor fara.
5. Ut i världen!
Både lydnad mot modern och fruktan bjödo den lilla
vargungen att hålla sig på avstånd från den ljusa väggen.
Men hans kropp växte och fordrade mer rörelse, hans
nyfikenhet tilltog, och hans mod stärktes med varje andetag han
drog. Slutligen kom en dag, då lydnad och fruktan glömdes
och vargungen snubblade och stapplade bortåt ingången.
Den ljusa väggen var olik de andra: den vek undan för
honom, då han nalkades. Ingen hård yta stötte emot hans
späda lilla nos, som han prövande sträckte fram. Väggen
tycktes vara lika genomtränglig och eftergivande, som den
var ljus. Det var rent förbluffande. Han gick
obehindrat fram genom väggen, och ljuset blev allt klarare. Fruktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
