- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
147

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 47. Ogräset. Av Carl Ewald. Från danskan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Får gå», sade vinden. »Vad är det då?»

»Jag ville bara be dig ruska litet på mig», sade
blåklockan. »Jag har öppnat några gluggar i mitt huvnd och ville
gärna ha mina frön spridda långt ut i världen, men du får
på inga villkor tala om det för de andra, då kunde de hitta
på att göra på samma sätt.»

»Bevara mig väl!» sade vinden och log, »jag ska tiga
som muren.»

Och så ruskade han duktigt i blomman och for vidare.

»Lilla vind, lilla vind!» ropade maskrosen. »Yarthän så
brått?»

»Är det nu något fel med dig också?» frågade vinden.

»Visst inte», sade maskrosen, »jag vill bara tala ett par
ord med dig.»

»Skynda dig då», sade vinden, »ty jag funderar starkt
på att lägga mig.»

»Ser du», sade maskrosen, »det är svårt för oss i år att
få alla de många fröna i god jord, och man vill ju gärna göra
något för sina barn. Hur det skall gå för blåklockan och
vallmon och kardborren, det vet jag sannerligen inte. Men
tisteln och jag har slagit oss tillsammans, och nu har vi funnit
på råd. Det är du, som skall hjälpa oss.»

»Nu är det fyra stycken», tänkte vinden och kunde icke
låta bli att skratta högt.

»Vad skrattar du åt ?» frågade maskrosen. »Jag såg nog,
att du viskade med blåklockan och vallmon, men om du talar
om det för dem, så får du ingenting veta.»

»Visst inte!» sade vinden. »Jag är stum som en fisk.
Vad vill du nu?»

»Vi har satt en liten fin paraply i toppen på våra frön.
Det är den vackraste lilla leksak du kan tänka dig. Bara
du blåser litet på mig, flyger de upp i luften och faller ner,
var du behagar. Vill du?»

»Ja visst», sade vinden.

Och rutsch! blåste den på tisteln och maskrosen och tog
alla deras frön med sig in på åkern.

Kardborren stod ännu och funderade. Den var tjock-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free