- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
230

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 71. Den fula ankungen. Av H. C. Andersen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med hela sin familj ner till kanalen. Plask! sprang hon
i vattnet. »Rapp, rapp!» sa’ hon, och den ena
ankungen efter den andra plumsade i. Vattnet slog dem över
huvudet. Men de kommo strax upp igen och flöto så
vackert. Benen gingo av sig själva, och alla voro de ute.
Till och med den fula grå ungen sam med.

»Nej, det är inte någon kalkon», sa’ hon. »Se, bara.,
hur vackert han rör på benen, hur rak han håller sig!
Det är min egen unge. Han ser verkligen riktigt bra ut,
när man ser noga på honom. Rapp! Rapp! Kom nu med,
så ska jag föra er ut i världen och presentera er i
ank-gården! Men håll er alltid nära intill mig, så att ingen
trampar på er, och akta er för katten!»

Och så kommo de in i ankgården. Det var ett
förskräckligt väsen där inne, för två familjer slogos om ett
ålhuvud, och så knep katten det ändå till slut.

»Se, så går det till i världen!» sa’ ankmodern och
slickade sig om näbben, för hon ville också gärna haft
ålhuvudet. »Rör nu på benen!» sa hon. »Se till, att ni
rappar er, och nig med halsen för den gamla ankan därborta!
Hon är den förnämsta av alla här. Hon är av spanskt
blod. Därför är hon så tjock. Och som ni ser, har hon en
röd klut om benet. Det är någonting utomordentligt
vackert och den största utmärkelse en anka kan få. Det
betyder, att man inte ville bli av med henne, och att hon
skall aktas av både djur och människor. — Rappa
er! Inte inför med fotterna! En väl uppfostrad ankunge
sätter fotterna långt ifrån varandra liksom far och mor.
Se så, nig nu med halsen, och säg rapp!» Och det gjorde de.

Men de andra ankorna runt omkring sågo på dem och
sa helt högt: »Se så, nu ska vi ha det där följet till.
Liksom vi inte redan vore tillräckligt många! Och fy, så
den där ena ungen ser ut! Honom ska vi inte tåla.» —
Och strax flög en anka fram och bet honom i nacken.

»Låt honom vara!» sa’ modern. »Han gör ju ingen
något för när.»

»Ja, men han är för stor och ovanlig», sa ankan, som
hade bitit honom, »och därför ska han näpsas.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free