- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
233

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 71. Den fula ankungen. Av H. C. Andersen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

paff!» lät det ånyo, och hela skaror av vildgäss flögo upp
ur vassen. Och så knallade det igen. Det hölls stor jakt.
Jägarna lågo runt omkring kärret, ja, några sutto uppe
på trädgrenarna, som sträckte sig långt ut över vassen.
Den blå röken gick som skyar in mellan de mörka träden
och hängde långt ut över vattnet. Jakthundarna kommo
ut i dyn. Plask! Plask! Vass och säv vajade åt alla sidor.
Den stackars ankungen var förfärligt rädd. Han vände på
huvudet för att få det under vingen, och i detsamma stod
en stor, förfärlig hund alldeles inpå honom. Tungan
hängde långt ut ur munnen, och ögonen lyste så fasligt
ohyggligt. Han sträckte sitt gap ända ned mot ankungen,
visade de skarpa tänderna och — plask! — gick sin väg utan
att ta honom.

»Å, Gud ske lov!» suckade ankungen. »Jag är så ful,
att själva hunden inte gitter bita mig.»

Och så låg han alldeles stilla, medan haglen susade i
vassen och skott på skott knallade.

Först långt fram på dagen blev det tyst. Men den
stackars ankungen vågade ännu inte resa sig. Han väntade flera
timmar till, innan han såg sig om, och så skyndade han bort
från kärret, allt vad han kunde. Han sprang över åkrar och
ängar. Det var en sådan blåst, att han hade svårt att komma fram.

Mot aftonen kom han till en fattig liten torpstuga.
Den var så eländig, att den inte själv visste, åt vilken sida
den skulle ramla, och så blev den stående. Blåsten susade
till den grad omkring ankungen, att han måste sätta sig
på stjärten för att hålla emot, och det blev värre och värre.
Nu märkte han, att dörren hade gått av den ena haken
och hängde så snett, att han genom springan kunde smyga
sig in i stugan. Och det gjorde han.

Här bodde en gammal gumma med sin katt och sin
höna. Och katten, som hon kallade Kisserulten, kunde skjuta
rygg och spinna. Han gnistrade till och med, men då
måste man stryka honom mot håren. Hönan hade mycket
små, korta ben och kallades därför Kyckelikortben. Hon
värpte snällt, och gumman höll av henne som sitt eget
barn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free