Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra avdelningen
- 129. Öland. För Läseboken av Helge Nelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tomma blå, än faller en lång löpning som en rad
genomskinliga, runda pärlor, uppträdda på en solstråles gulltråd.
När det hållit på så där en stund, blir det med ens
tyst — och ett tu tre kommer något, som liknar en
småsten, dimpande rakt mot jorden i svindlande fart. Men det
var en småsten med vingar och liv — han hejdade sig
plötsligt tätt över marken, och där sitter lärkan på en tuva och
tittar sig omkring med ett drillande skratt.
* *
*
När man från landsvägen, som följer västra landborgen,
skådar ned på detta fruktbara land och så blickar åt öster,
kan det hända, att ögat även där smekes av rik grönska.
Men lika ofta famnar blicken den stora brungrå ödemarken,
det s. k. alvaret, där ingen lummig lund, ej en väderkvarn,
kanske ej ens stengärdesgårdars enformiga raka linjer giva
något fäste för ögat.
Överallt, där kalkhällen ligger naken eller döljes blott
av ett tunt jordtäcke, uppkommer den egendomliga, torftiga
växtlighet, som är utmärkande för alvaret. Intet träd kan
där slå rot. I kalkstenshällens rämnor kunna på sin höjd
några hagtorns-, slån- och enbuskar växa. Kalkhällen själv
är klädd av lavar och mossor. Ur de talrika sprickor, som ruta
densamma, skjuter fårsvingeln upp i sällskap med andra
egendomliga gräs och örter. De ha alla antagit dvärggestalt.
Det är en riktig lilleputtvärld av växter man träder in i,
då man besöker alvaret. En del örter, som på andra ställen
äro försedda med en högre eller lägre stjälk, bli här alldeles
stjälklösa. Andra, som annars växa raka och stolta, finna det
här lämpligast att krypa utmed marken. På alvaret är det
nämligen knappt med näringen. Här blir inte råd att
utveckla några yppiga former. Vill en växt leva här, måste
den inskränka sig så mycket den kan, leva på halv kost.
Och vad det särskilt är ont om, är det för växterna allra
viktigaste, vattnet. Regnen äro sparsamma. Det gäller för
örterna att hushålla med det vatten, som redan upptagits och
finnes i stam och blad. Alltså måste de först och främst så
mycket som möjligt undvika att utsätta sig för den eviga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:13:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lffsp/12/0521.html
