- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
541

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 136. Gotska Sandön. För Läseboken efter Gunnar Andersson, Algot Ruhe och Oscar Vilhelm Wennersten - 137. *Östersjön. Av Oscar Fredrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Här ute bland hav och dyner finns det inte något smått,
inte något täckt, inte något behagligt omväxlande, inte något
av detta »lite å, lite äng, lite ö», som annars ofta
kännetecknar det svenska landskapet. Här är det, som om människan
aldrig varit med sin fot och sin hand. Ingenting påminner
om arbete och vardagsliv. Här finnas inga boningshus, inga
värdshus, inga bryggor, inga båtar, inga vägar, inga plakat
med föreskrifter, inga skorstenar, inga torn i fjärran. Den
breda strandborgen sträcker sig ren och jämn åt bägge håll,
så som vind och sjöar lagt den. Fritt och bart ligger havet.

Enkelt storslagen är denna natur. Själen fylles med
andakt inför denna stumma ensamhet, denna upphöjda renhet
Efter Gunnar Andersson, Algot Ruhe och
Oscar Vilhelm Wennersten.

137. Östersjön.

Du blånande hav, som mång tusende år
mot Skandiens klippor har slagit,
som brutit din boja var gryende vår
och frigjord i fjärran har dragit,
dig ägnas min sång, ty jag längtar dit ut,
när böljorna slå emot skären.

Hur gott är där ute, hur svalkande skönt,
då vårliga vindarna smeka,
då vågorna skifta i blått och i grönt
och strålar kring topparna leka!

Se, bränningens skum är så glänsande vitt,
när böljorna slå emot skären.

Men skakar orkanen sin vinge med dån,
blir havsjungfrun askgrå om kinden,
och slites mitt segel från bristande rån
i tusende stycken av vinden,
då klappar mitt hjärta av stolthet än mer
bland böljor, som ryta mot skären.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free