Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 206. Ragnar Lodbroks saga - Ragnars sista härfärd och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snart möttes härarna, och striden dem emellan började.
Ragnars manskap var fåtaligt men värjde sig dock
manligen. Själv röjde sig Ragnar väg fram och åter genom
Elias här, och så väldiga voro hans hugg, att varken
sköld, brynja eller svärd mäktade stå emot dem. Men på
honom kunde intet vapen bita, ty han skyddades av den
skjorta, som Aslög givit honom. Dock slutade striden
så, att alla Ragnars män föllo och han själv blev
instängd mellan sköldar. Man frågade honom, vem han var,
men han svarade icke. Då sade Ella till sina män: »På
värre prov skall han sättas, om han ej vill säga oss, vem
han är. Kasten honom i ormgården, och låten honom sitta
där, till dess han säger oss sitt namn! Yttrar han då
något, varav I kunnen förstå, att han är Ragnar, så tagen
genast upp honom!»
Så kastade man Ragnar i en ormgrop. Men han satt
där, utan att ormarna gjorde honom någon skada. Ella
befallde då, att skjortan skulle dragas av honom. När
detta skett, höggo sig ormarna från alla sidor fast vid hans
kropp. Ragnar sade då: »Grymta månde grisarna, om
de visste, vad den gamle galten lider.» Han menade
därmed, att sönerna skulle hämnas hans död. Under dessa
grymma lidanden kvad han en sång om sina många
bedrifter och slutade sålunda:
»Vi höggo med svärd. Ung jag började bloda
Hart lider nu hän mot döden, brynjor i striden, och tror jag
ty bittert mig biter ormen, icke, att kung lär finnas
som bor i hjärtats sal. o frejdad mera bland folken.
Jag spår dock, att spjutet Na gudar kalla mig komma;
skall stånda i Elias blod. jag klagar ej döden.
Nog sinnet lär svälla
hos sönerna mina. Hastom då hädan!
Ej månde de styva svenner Hem bjuda mig stridsmör,
stilla förbliva.. som Oden har sänt mig
från Valhalls sal. *
Vi höggo med svärd. Glad jag månde med åsar
Jag hårda drabbningar hållit mjöd i högsätet dricka,
en och femtio gånger, Lidna äro livets stunder,
bjudande fienden fejd. leende skall jag dö.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
