Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje avdelningen
- 219. Inom klostermurar. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För alltid har han sagt farväl åt hem och släktingar och
vänner, åt gods och ära. Aldrig mer skall han tumla sin
springare vid trumpeters klang och trummors dån. Men
mången gång, när längtan blir honom för s’tark, skall han
fly högt upp i klocktornet och låta blicken glida över de
plöjda åkerfälten bort till hembygdens kära berg och
skogar...
* *
*
Allt är förvandlat i den unge riddarens ,liv. Ännu är
det mörka natten, när sovhusets klocka kallar
klosterbröderna till dagens första gudstjänst. Snart klappra deras
•steg utefter de stenlagda gångarna, och en lång rad av
dunkla gestalter i kåpor och hättor skrider fram över
klostergården in i den kalla, mörka klosterkyrkan, där
endast högaltaret står i ljus. »Som ett brus av stora vatten»,
än stigande, än fallande, tränger den entoniga psalmsången
genom mörkret, och däremellan läsas stycken ur den heliga
skrift och helgonberättelser.
Så går hela dagen under andaktsövningar och arbete år
ut och år in. Regler är det här för allting, regler för hur
man skall lägga sig och hur man skall stiga upp, regler för
hur man skall hälsa och tala, regler för bordsskick liksom
för andaktsövningar; dräkten är bestämd av regler
liksom maten. Enformigt flyter livet fram inom de tjocka
klostermurarna, enformigt men också lugnt och utan
ängslan för krig och omstörtningar, varav världen där ute
skakas.
Här skall den eldige riddaren förvandlas till en stilla,
undergiven Guds tjänare, som kanske en gång på gamla
dagar kan blicka tillbaka på sitt liv med samma känslor
som den gamle munk, vilken tackade Gud för att han i över
sextio år fått bo i ett kloster. »Medan jag», skriver han i
en dagbok, »ser denna världens store störtas i olycka, är
jag, Gud vare lov, trygg i min lydnad och glad i mitt
armod.» Och så slutar han med att uppräkna alla de stora
olyckor och missgärningar ute i världen, vilka han sluppit
ifrån i sin kära, lugna klosterboning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:14:06 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lffsp/34/0115.html
