Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 220. Heliga Birgittas sista pilgrimsfärd. Efter Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
började de sin färd över Sarons grönskande slätt, där
stillheten var så djup, att vinet av en lyftande duvsvärm kom
deras hästar och åsnor att rygga till som för en plötslig
fara. Långsamt och nästan beständigt sjungande drogo
de framåt mellan manshöga kaktusbuskar. Men
småningom glesnade de stickande häckarna, och Ramles torn kom
i sikte. Då höll skaran rast under en dunge av lutande
palmer, och vid foten av ett uråldrigt olivträd, som susade
innerst bland palmstammarna, uppbyggde Birgittas
biktfader, magister Petrus, ett altare av sten och grästuvor, och
överst satte han det svarta träkorset. Därefter knäföll han
i gräset och sjöng mässan och nedkallade frid över det av
pest och örlig förhärjade hemlandet.
Allt emellanåt susade en duvsvärm genom luften. De
bundna hästarna stampade, och åsnorna gnisslade, men lika
plötsligt vände stillheten åter, och fast magistern talade
helt sakta, hördes han av alla,
»Fru Birgitta Birgersdotter!» sade han slutligen efter
förrättad altartjänst och vände sig om, och bakom honom
satt träkorsets skugga på den knotigt vridna
olivstammen. »Din jordevandring lider mot sitt slut, och du står
vid det mål, till vilket du alltid längtat. Under fridens
oliv har jag äntligen fått resa Birgittas altare, och över oss
flyga duvorna. I Vadstena höjas redan
murarställningarna, och snart skall klostret invigas. Smäleken har
tystnat, och din sista vallfart har blivit ett segertåg. iAllt,
vad du för egen del av livet begärt, har du fått...»
Återigen susade olivträdet, och pilgrimerna bröto kvistar
och satte i hattarna. Sedan begynte de åter sin vandring.
Munkarna i Ramle, som kommo dem till mötes, bjödo
dem härbärge. Men redan efter några dagar voro de åter
på färd över Judeens kala och steniga höjder. En stund
vilade de ut i lunden vid Emaus och drucko av det friska
vattnet, men de kände ingen trötthet och ingen sveda av
solhettan. Utan att själva veta därom redo de allt fortare
och fortare, och snart unnade de sig icke ens den kortaste
rast. Knäböjande på berget hälsade de slutligen Jerusalem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
