Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 225. Karl Knutsson Bonde. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225. Karl Knutsson Bonde.
När Engelbrekt fallit, var allmogen utan ledare. Då
togo sig stormännen för att bestämma om kronan, såsom
de förut gjort i Magnus Erikssons och Albrekts dagar.
Men de äro från denna tid söndrade i ett svenskt parti, som
vill ha en infödd konung, och ett unionsparti.
I spetsen för det svenska partiet stod den rike
ädlingen Karl Knutsson Bonde. Han var ståtlig och
ridderlig, och många vänner vann han genom sin frikostighet.
Slutligen lyckades han bli hyllad som Sveriges konung.
Danskarna valde vid samma tid återigen en tysk, Kristian I.
Ej länge bestod freden mellan de båda furstarna, ty
bägge voro ärelystna. Ett vilt krig utbröt i
gränstrakterna. Både de svenska och de danska härskarorna foro
fram som rövare, plundrade och brände gårdarna. Karl
inföll i Skåne och hade med sig tjugu »kärrebyssor med
pulver och stenar», d. v. s. kanoner med krut och
stenku-lor. Det är första gången kanoner omtalas i ett svenskt
fälttåg. Den välmående staden Lund, som hade mer än
tjugu kyrkor och kloster, brändes ned.
All krigets styggelse framkallade i den utplundrade
befolkningens sinnen en förbittring, som blev till
national-hat mellan de nordiska folken. Det hade icke funnits
förut. När den svenska allmogen under Engelbrekts
ledning reste sig, icke var det Danmarks folk, som den
hatade, utan blott konungen och hans fogdar. Nationalhatet
var härjningstågens värsta förbannelse. Det födde nya
förbittrade strider, i vilka de nordiska folken
försvagade varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
