Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 255. Slaget vid Breitenfeld. Efter Anders Fryxell och Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sina lätta men fruktansvärda läderkanoner, Banér
med sina livlänningar och Hepburn med sina skottar stodo
på andra linjen.
Sist nalkades konungen högra flygeln, vilken han själv
anförde. Här stodo fem regementen rytteri: östgötarna,
Åke Totts regemente, Stenbock med sina smålänningar,
Soop med sina västgötar och ytterst av alla Stålhandske
med finnarna. Konungens blick klarnade alltmera,
under det att han långsamt passerade de skyldrande leden.
När man först såg dessa i allmänhet kortvuxna och
undersätsiga gestalter på deras små oansenliga hästar,
skulle man ha ansett dem föga vuxna ett anfall av de
resliga vallonerna på deras eldiga, starkt byggda
spring-are. Tilly talade själv med förakt om sina uthungrade,
nakna fiender och deras hästar, sämre än de kejserligas
sämsta trosshästar. »Riden rakt på dem», lär han ha
yttrat i ett tal till sina krigare strax före slaget,
»och ryttare och häst skola vanmäktiga störta ned under
hovarna av edra frustande springare.» Men Tilly
kände ej sin fiende rätt eller låtsade ej känna honom. Vad
som brast det svenska och finska rytteriet i yttre hållning
och utseende, ersattes mer än tillräckligt av ryttare(ns
järnfasta muskler och lugna, in i döden okuvade mod, och
hans småvuxna häst hade en ihärdighet, som under flera
timmars tröttande fäktning i längden bidrog till
segern.
Så snart svenska och sachsiska härarna voro ordnade,
uppstod en betydelsefull tystnad. Då red konungen till
mitten av slagordningen, stannade där, avtog sin hatt och
sänkte värjan mot jorden. Ovillkorligt följdes denna
rörelse av alla de kringstående. Nu höjde konungen sin
starka stämma, så att den hördes nästan över hela hären, och
bad sålunda: »Allgode Gud, som bär seger och nederlag
i din hand, vänd ditt huldrika ansikte till oss, dina
tjänare! Från fjärran land och lugna boningar hava vi
kommit hit för att strida för frihet, för sanning, för ditt
evangelium. Giv oss seger för ditt heliga namns skull! Amen.»
En djup känsla av mod och förtröstan spridde sig vid dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
