Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 259. »Den störste av våra okrönta krigshjältar.» För Läseboken av Carl Grimberg med citat från Carl Snoilsky - Johan Banérs sista tåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
re söderut, ända till Donau. Men i Bäjern blev Banér
ansatt av överlägsna fientliga härar. Ånyo blev det
återtåg mot norr med fienden hack i häl efter. Mer än en
gång hängde det på ett hår, att denne lyckats avskära
återvägen för svenskarna. En oersättlig hjälp hade
emellertid Banér av den tappre, alltid påpasslige våghalsen
överste Erik Slang.
Denne stängde in sig med blott ett par tusen man i den
lilla staden Neunburg, väster om Bömerwald, och höll
sig där tre dygn bakom gamla, förfallna befästningar,
fastän han till slut hade mot sig hela den kejserliga
hären med dess artilleri. När kanonerna skjutit bort ett
stort stycke av stadsmuren, säjide den kejserlige
överbefälhavaren honom en uppmaning att ge sig. Men Slang
lyckades tillstoppa hålet i muren med stockar och plankor och
gav det stolta svaret: »Så länge jag har denna min enda
arm kvar, skall jag försvara mig» — den andra hade året
förut blivit bortskjuten. Om en ny underhandlare komme
med ett så skymfligt förslag, skulle han bli mottagen
med en kula.
När då fiendens massor gingo till stormning, mottogo
svenskarna dem bakom de sönderskjutna förskansningarna
med en tapperhet, så dödsföraktande, att de stormande
funno rådligast att draga sig tillbaka.
Den kejserlige överbefälhavaren skummade av raseri.
Skulle en grushög, försvarad av denna lilla hop, dag efter
dag få hejda hela hans här? Han befallde sitt artilleri
att rycka närmare fästningen. Den skulle jämnas med jorden
och de hårdnackade försvararna begravas under ruinerna.
Till och med de tappraste ansågo nu, att man icke kunde
hålla stånd längre. Slangs underbefälhavare uppmanade
honom att giva sig. Men själv var han orubblig. »När
Banér är i säkerhet, då giva vi oss», förklarade han. »Men
till dess hålla vi ut, till dess stå vi kvar till sist,a ma(n.
I stället för kulor kunna vi använda stenar. Det finns gott
om dem. Låt folket plocka och samla!»
Först när en så stor del av stadsmuren blivit nedskjuten,
att man kunde se ända in till torget, gav sig Erik Slang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
