Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 261. Erik Dahlberg. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långt att fånga honom — så matt var kroppen. Och så
yrt och tungt var huvudet, att jag icke kunde stå på
föttren utan måste krypa på alla fyra, till dess att jag
kom till min häst. Och största lyckan var, att det stackars
kreaturet alltid stod stilla och lät sig av mig godvilligt
fånga, utan tvivel därför att det märkte mitt ynkeliga
tillstånd, eller snarare efter Guds vilja. Eljest hade jag
i villande skogen tvivelsutan blivit fördärvad eller ock
mördad, emedan skogarna voro fulla av flyktige polske
bönder, som jämmerligen nederslogo de svenske, var de
dem kunde övermäktige bliva. Men Guds hand bevarade
mig synbarligen.»
Slutligen kom han till ett värdshus. Där stapplade han
utmattad in, kastade sig ned på en bänk och somnade genast.
»Men ungefär efter en timmes förlopp kom en person
in, som satte sig neder vid bordet och begärde av värden
ett stop öl för penningar. Och som jag honom frågade,
vadan han kom, och varest han var hemma, svarade han
mig, att han bodde uti Elbing och var fiskare och kom
nu ifrån havet och ärnade sig i denna natt hem. Han ville
allenast dricka ett stop öl att vederkvicka sig. Och
eftersom han mig mycket beskedelig förekom och jag av en
skräc-kelig törst var överfallen, lät jag ock giva mig dricka och1
drack honom till.»
Erik Dahlberg bjöd nu fiskaren på både mat och dryck.
Denne berättade då om sina små barn och om hur fattigt
han hade det. Dahlberg blev rörd och skänkte honom vid
avskedet en riksdaler, »den han med många tusende
välsignelser mottog och for sin väg i den mening, att vi
aldrig mer skulle råkas».
Följande morgon var febern så häftig, att Dahlberg av
mattighet icke förmådde tala. Då började krögaren förstå,
att hans gäst var pestsjuk, och vågade för smittans skull
icke ha honom i huset. Han tog därför en halmkärve,
lade den under några pilar i närheten och lät bära Dahlberg
dit. Där lät han honom ligga mitt i kalla hösten med blott
krigarkappan över sig. Troligtvis skulle den sjuke ha
blivit dödad av vargar eller av kringstrykande polska bönder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
