Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 268. En karolin som krigare och familjefar. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268. En karolin som krigare och familjefar.
År 1700 gick ryttmästaren vid Smålands kavalleri Jon
Stålhammar i fält med Karl XII. Därute i kriget blev
han major och överstelöjtnant, men som sådan fick han
aldrig återse sitt kära Salshult, där hans hustru, fru Sofia
Drake, styrde och. ställde med kraftig men ändock mild
hand. Många voro de svenska kvinnor, som i likhet med
»majorskan på Salshult» fingo taga på sig ansvaret att
ensamma hålla ihop hemmet och uppfostra barnen, då
männen lågo ute i fejd mot rikets fiender och man därhemma
långa tider levde i ovisshet om var både konung och här
befunno sig.
I den redlige, oförfärade krigsbussens brev till henne,
som han kallar »allra käraste mitt lilla hjärta och
utvaldaste vän i denna världen», ter han sig som en öm
oeh trogen make och en god familjefar, som med sina
hjärterötter var fäst vid hemmet i Småland.
Allt emellanåt skickade han hem några vackra och
kär-komna presenter från främmande land. En gång är det
ett »litet bylte» med ett sidentyg, en broderad pung m. m.,
en annan gång »ett skönt, vitt rävskinnsfoder med mera
smått» åt frun och barnen. Vid ett annat tillfälle bestodo
gåvorna av »en mässingsklocka samt en gammal polsk
rock, som en kan göra något till nytta av». Barnen
ihåg-kommos med »litet lapprispärlor samt en silversabel, en
byssa, ett par byxor, som för mig äro för små». En
gång slår han riktigt på stort och skänker frun en
diamantring, som hon skall bära »mig till hugkommelse
— han är tämbligen dyr», tillägger den omtänksamme
husfadern för säkerhets skull.
Breven äro fyllda av hjärtliga hälsningar till
grannar och vänner där hemma utan anseende till person,
särskilt till den gamle kyrkoherden. »Jag tackar honom»,
skriver Stålhammar, »som mig uti sina böner till Gud
ej försummar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
