Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 282. Blomsterkonungen. För Läseboken av Carl Grimberg - Linnæus som professor i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men levande teträd! Är det möjligt, är det verkligjejn
teträd? Jag törs ej tänka härpå för ångest och fruktan,
att de skola förgås på vägen. Jag är gammal, men vore
jag viss på att det vore äkta teträd, jag vågade gå till
Göteborg och bära dem själv i famnen till Uppsala. Är
det rätta teträd, så beder jag Herr kaptenen för Guds
skull, för fäderneslandets kärlek, för naturvetenskapens
skull och för allt, vad i världen heligt och namnkunnigt’
är, hav om dem den allra ömmaste omsorg!» Och hur gick
ej den gamle som i ett glädjerus, när han hade de
efterlängtade plantorna lyckligt i Uppsala, när de togo sig
ocli blommade! Men lika rörande var hans sorg, när det
visade sig, att de ej tålde vårt kalla klimat. Gäckad var
hans förhoppning att kunna skänka sitt land en källa till
välstånd, värd lika mycket som en erövring av stora
provinser.
I akademiska trädgården hade han också »de raraste djur»
från främmande länder, till största fägnad för både honom
och studenterna. Där fanns, som Linnseus uttrycker sig, »den
makalösa kakadora, som givit mig så mången rolig stund och
även så ofta påminner mig den tacksamhet jag är
skyldig en så behagelig fru». Då middagen var serverad,
var det papegojan, som brukade skrika: »Herr Karl,
kloekan är tolv!» Hon hade också lärt sig att med en röst,
som var förvånande lik husbondens, ropa: »Sta’ in!», då
någon besökande knackade på dörren — naturligtvis till stor
förvåning för den inträdande, när denne icke fann någon
människa i rummet.
Ej heller må glömmas de roliga markattorna, »vilkas
upptåg, narraktighet, slughet och efterapande äro så
makalösa», som Linnseus säger. När något av hans kära
»indianska djur» dog, sörjde den store vetenskapsmannen
som ett barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
