Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 294. Den svenska gymnastikens fader. För Läseboken av C. A. Westerblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upplevat på andra sidan Sundet ; mycket hade han också
lärt, som då ännu var okänt i hans hemland.
Men hårda hade de dagar varit, då han levat utanför
sitt fädernesland. Både hunger och köld hade han prövat
på. En tanke hade dock hållit honom vid mod —
hoppet att en gång kunna återvända till svenska bygder.
Det var utomlands han lärt sig förstå, vad det är värt att
äga ett fosterland. Medan vattnet brusade kring stäven
på fartyget, trängde sig hågkomsterna fram inom honom.
Han mindes ‘barndomshemmet i Småland med de vidsträck’
ta ljunghedarna, de tiomila skogarna, vargarna, som tjöto,
medan snön yrde. Han mindes insjön, som låg där så
stilla i sommartider, omsluten av mjuka, tuviga ängar
med alar och vitstammiga björkar. Han mindes ock
berättelsen om sin farfars far, som sades ha levat i ej
mindre än etthundrafem år och ha haft sjutton söner och
två döttrar.
Sedan han lämnade -Sverige, hade fem år förflutit, och
många voro väl de, som ej kände igen honom. Men snart
blev han både känd och berömd. En märkvärdig man
var han, djärv och rådig och väl förfaren i många slags
idrotter. Han tycktes leva lika mycket i forntiden som i
nutiden. Han kände förfädernas seder och-bruk, deras
sånger och sägner. När han talade om Nordens forntid, om
de manliga dåd våra förfäder utfört, om den själsstyrka
och handlingskraft, som forntidskvädena besjunga, då var
det, som om en storm skakade honom själv och ryckte andra
med sig. Ja de, som hörde på, nästan blygdes över den
vekliga tid, vari de levde.
För egen del var han ej utan likhet med människorna i
nordiska fornsagor. Lika litet som dessa ryggade han
tillbaka för en spjutspets, riktad mot bröstet. Det berättas
av ett ögonvittne, att han en gång ville visa, till vilken
grad man kan få herravälde över* sig själv, och därför lät
sex män hastigt föra fram mot hans bröst en lans, vars spets
var som en värjklinga. Då spetsen var på en halv meters
avstånd från bröstet, avvärjde han lugnt stöten med sitt
lillfinger, och lansen förfelade sitt mål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
