Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 297. Nykterhetskämpen Peter Wieselgren. Efter Sigfrid Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ynglingen blev student, filosofie doktor och lä,rare vid
universitetet i Lund samt mottog år 1833 kallelse till
befattningen som kyrkoherde i Västerstads pastorat i
Skåne. Hans företrädare därstädes hade dött vid 92 års
ålder, och den ålderdomsskröplige själasörjaren hade alls ej
förmått sköta församlingsvården. Bönderna voro fattiga,
okunniga och försupna, skolor funnos icke,
sedefördärvet var stort, och brotten voro många. Jordbruket låg
i lägervall, men överallt omhuldades dess »binäring»:
brännvinspannorna voro talrika, och dryckenskapen stod
i flor.
Den unge kyrkoherden dröjde icke att sätta yxan till
roten. Han grep in »med Elias anda och kraft», såsom en
hans samtida uttryckte sig, och det ej blott inom det
egentliga prästerliga området utan överallt, där han såg, att
rättelse och hjälp behövdes. Det gällde för honom att
väcka sina församlingsbor till sedligt och religiöst ansvar.
Men på samma gång arbetade han på att lära dem, hur
de skulle odla sin jord och sköta sin hushållning. Ingen
vart kom han dock med dem, så länge de voro slavar under
brännvinstörsten.
Så vände han sig då med en brinnande nitälskan emot
detta brännvin, i vilket han fann källan till det allmänna
eländet. Hans lösen i striden mot folkfienden var icke
måttlighet utan avhållsamliet. Är icke, frågade han, just
det måttliga bruket av rusdrycken den snara, som i
tusende fall fört till omåttlighet ? Måste det då ej vara allas
plikt att fullkomligt avstå från bruket av drycker, vilka
med fördärv hota både förbrukarna, deras anhöriga, ja hela
samhället? Antingen innebär detta bruk en fara för
förbrukarna själva — och då böra de av denna anledning avstå
därifrån. Eller ock innebär deras föredöme en fara för
andra, som äro svagare än de — och då böra de för dessas
skull försaka sin frihet. Ty väl är den kristnes frihet stor,
men hans brödrakärlek måste dock vara större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
