Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 314. Erik Gustav Geijer. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Gustav, som var född 1783, hade sex yngre syskon.
Enkelt men trevligt hade de det i den lilla
envåningsbyggnaden med de små blyinfattade fönsterrutorna och de
tunga möblerna i rummen. Ordning och reda var det i
hela huset. Husfadern var mycket sträng och tålde ej
något slarv och inte heller invändningar eller frågvishet.
Men ändå höllo alla på gården varmt av honom, ty de visste,
att han strävade efter att ställa det så bra han kunde för
dem allesammans. Fastän han lät så barsk och sträng, hade
han ett vekt hjärta, och inte sällan hände det, att en fattig
släkting, som under bävan och oro begivit sig till Ransäter
för att be om hjälp, lämnade gården glad och tröstad.
Ett bättre, lyckligare hem än det geijerska fanns ej.
Gudsfruktan, arbete och allvar rådde där, men ingen tung eller
tryckande ande vilade över det. På aftnarna fingo barnen
vara med, då det lästes högt ur någon av dåtidens stora svenska
författare, t. ex. Kellgren och Leopold, eller när man njöt
av musik. Erik Gustav var inte mer än sex år, när han fick
sina första musiklektioner. Det var en gammal halvdöv
moster, som lärde honom de första grunderna i
pianospel-ning. I början var han ej mer tacksam, än att han gav sig
till att mitt under en lektion hoppa ut genom fönstret. Men
snart fattades gossen av en varm kärlek till musiken, och
det märktes, att han var ovanligt musikalisk.
Enligt gammal värmländsk sed rådde på Ransäter stor
gästfrihet. Under julen stod glädjen högt i tak överallt i
bygden. T yrande snö bar det av till gästabud genom de
stora skogarna. Men plötsligt kunde man få höra tassande
steg bakom släden och se eldögon lysa fram ur mörkret
— det var vargarna, som hungern drivit fram ur skogen.
Ingen lät dock skrämma sig av ett litet äventyr. Följande
dag bar det av igen på nya färder, och medan kölden knäppte
i husknutarna, tråddes dansen till musik av klarinetter eller
fiol. Vanligtvis började man med den s. k. långdansen, då
gubbar och gummor, flickor och ynglingar drogo förbi i en
lång, brokig skara genom förstugor och korridorer, trappa
upp och trappa ned i halvskumma gamla hus, tills man
slutligen hamnade i stora salen, där balen skulle stånda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
