Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 314. Erik Gustav Geijer. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En augustiafton vandrade jag med mitt bekymmer åstad ’
dit och begärde, under någon förevändning, av komministern
att få se de nummer av tidningen för året, som funnos kvar.
Han drog fram en gammal bordslåda, där bland ostskalkar
och brödbitar en bunt mer eller mindre fullständiga
tidningsnummer var instucken, lyckligtvis bland dem det jag sökte.
På hemvägen erfor jag först, vad det vill säga att gå och
bära på ett vittert foster. Tidningsbladet blev mig
ordentligen tungt i fickan. Mina tankar voro alla liksom på flykt.
Mig tycktes jag sökte dem, medan fotterna under en sent
på kvällen fortsatt vandring stötte mot stock och sten. Jag
kunde ej sova. Eöljande dagen slog jag upp och läste under
ångest och suckan i Dalins Svenska historia, som defekt1
fanns i huset, vad som rörde den hjälte jag skulle skriva om,
Sten Sture den äldre. Det var alla mina källor! Jag vet
mig aldrig ha läst något så hårdsmält, och likväl skulle
därav utdragas den allra finaste saften av en doftande
vältalighet. Det var ett arbete! Lycka, att den gamle
riksföreståndaren ej känt det ännu i sin grav.
Sedan man någorlunda kommit till rätta med ämnet, var
ej ringa svårighet att få det på papperet. Min far var en
sträng hushållare med sådant. Jag måste erkänna, att jag
hemligen och olovligen tillgrep, vad jag behövde. Jag gömde
mitt rov i ett gammalt tomt väggursfodral, dit också Sten
Stures äreminne, allteftersom det skrevs, ark efter ark
nedsteg. Att bibehålla hemligheten var ej lätt i ett hus, där
alla voro vana att veta om varandras göromål. Likväl
lyckades det mig utan förtrogen, och en vacker afton sänkte
jag med darrande hand och klappande hjärta mitt arbete,
renskrivet och häftat, omslaget och förseglat, i den dunkla
gömma, varur det med nästa morgonrodnad skulle avgå per
posto till Parnassens höjder. Det kunde hemma ej inskrivas
i postboken utan att väcka uppmärksamhet. Jag
bemäk-tigade mig därför, sedan postgumman om kvällen gått,
hemligen nyckeln till postväskan, rodde ensam tidigt följande
morgon över Klara älv till nästa postgård och fick sålunda
mitt paket inskrivet och avsänt.»
1 Ofullständig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
