Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 316. Esaias Tegnér. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Esaias. Gossen kom emellertid icke att växa upp på
Kyrke-rud, ty en kort tid efter hans födelse bl ev fadern utnämnd
till kyrkoherde i ett angränsande pastorat, och familjen
flyttade dit. Kyrkoherde Tegnér avled emellertid redan i
februari 1792, och hans änka slog sig nu med sina fyra yngsta
barn ned på ett litet hemman i närheten, Ingrirud.
Penningtillgångarna voro mycket små, men lyckligtvis hade de båda
äldsta sönerna ej långt kvar på sina studier, och möjligen
skulle de sedan kunna bistå syskonen.
Ingrirud låg i en sagorik bygd. I närheten fanns en
gammal ättehög, där barnen ofta brukade leka och gräva.
En dag kom Esaias strålande glad hem med några urnor,
som han funnit där, och en annan dag gjorde han i
ättehögen en grav åt en liten död gåsunge och diktade då
följande vers:
Lycklig du,
lilla gåsunge, nu!
Varken korp eller räv eller kråka
dig mera skall råka.
Det syntes på allt, att Esaias var en ovanligt begåvad
gosse, men hans moder hade inte råd att låta honom
studera. När därför en vän till familjen, kronofogde Branting
på Högval ta, erbjöd sig att ta honom till sig på
fogdekontoret och utbilda honom till sitt biträde, så tog modern
tacksamt emot anbudet.
På hösten 1793 reste hon med elvaåringen till Högvalta.
Mycket såg han ej ut för världen i sina grå vadmalskläder
och randiga ylleväst. Men de stora blå ögonen, som voro så
klara och kloka, och det ljuslockiga håret gjorde, att man
ej kunde låta bli att se på pojken och tycka om honom.
I rummet utanför kronofogdens kontor fick han bo, och en
enkel brädsoffa blev hans nattläger. — Snart blevo han och
Branting goda vänner. Den lille Esse visade sig vara en
riktig »karlakarl» på kontoret och skötte de stora fogdeböckerna
lika bra som någon annan. Behagliga avbrott i det
enformiga arbetet vankades också alltsomoftast, då han fick
följa med Branting på dennes resor i distriktet. Hur glad
var han ej, då han fick kliva upp på baksätet i den gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
