Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 316. Esaias Tegnér. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allteftersom tiden skred framåt, visade Esaias allt
starkare håg för läsning, och under sommaren, då han hade
mera ledigt, drog han sig gärna undan till en enslig plats
med sina böcker. Ja, emellanåt klättrade han upp på
torvtaket eller högsta pinnen av en stege för att få vara riktigt
i fred. Mest älskade han Björners »Kämpadater», ett stort,
tjockt arbete i läderband, innehållande en samling
forn-sagor. Roligast av alla sagorna var historien om Fritjof
den djärve. Så inne i sagornas värld var han, att han
mången gång glömde sina åligganden. En gång råkade
han att av misstag sanda — med bläckhornet. Länsmannen,
som stod och väntade på att få skrivelsen, blev förargad
och utbrast: »Du är då alltid en slarv. Gud vet, vad det
skall bli av dig!» — »Ä, jag må väl åtminstone duga till
länsman», var det snabba svaret.
Snart blev det klart för fosterfadern, hur ovanligt begåvad
Esse var, och han började fundera på om det var rätt att
behålla honom hos sig såsom skrivare. Under en färd, som
de en stjärnljus natt gjorde tillsamman, kom den
tretton-årige gossen att uppenbara, huru mycket han på egen hand
inhämtat ’ om himlakropparna och deras lagar. Då fattade
Branting beslutet att meddela sig med kapten Löwenhielm
på Malma, där Esaias äldste bror, Lars Gustav, var
informator, och fråga honom, om han ej skulle vilja ta emot
Esaias i sitt hem och låta honom få deltaga i
undervisningen. Oaktat barnskaran i det löwenhielmska hemmet
var stor och penningtillgången knapp, svarade husfadern ja.
Då Lars Gustav sedan efter halvtannat år lämnade Malma
för att bli informator hos brukspatron Myhrman på
Rä-mens bruk, var ett av villkoren, att han skulle få ta med
sig sin yngre bror.
En vacker juliafton år 1797 kommo en ung man och en
halvvuxen gosse vandrande fram genom barrskogen, som
omgav Rämen. Åkdonet hade de lämnat efter sig, ty de
ville i ro njuta av den vackra vägen. Just som de veko
ut ur skogen, mötte dem en härlig anblick: en sjö med
hundratals små täcka holmar och på näset, som terrasslik t
sluttar ut i densamma, Rämens vackra herrgård, omkransad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
