Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 316. Esaias Tegnér. Av Marie Louise Gagner - 317. Ur Tegnérs diktning - *Svea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sinnessjukdom, men med järnvilja ägnade han sig åt arbetet,
besluten att ej i förstone släppa taget. Ar 1840 bröt dock
svagsinnet ut, och Tegnér fördes till ett sjukhem i Slesvig.
Även under denna tid kunde han emellertid författa och skrev
då bland annat den vemodiga dikten »Avsked till min lyra».
Efter någon tid blev Tegnér bättre och kunde återvända
till Växjö samt återtaga sitt arbete. Men han var en
bruten man, och de, som tesökte honom på hans biskopssäte,
Östrabo, tyckte sig se en sjuttioårig gubbe i stället för en
sextioårig man.
I oktober månad 1846 träffades Tegnér av slag, och den
2 november slöt han sin levnad. Sedan länge hade han
varit beredd på döden.
Följande söndagsafton bisattes den döde. Under lanternors
sken skred sorgetåget fram mot Sankt Sigfrids stad genom
Östrabo allé, vars lönnar och aspar susande strödde sina sista
blad över skaldens kista. Vid begravningen, som ägde rum den
17 november, syntes bäst, hur älskad Tegnér varit — det fanns
personer, som rest 30 mil för att närvara vid högtiden. Och
djup var tystnaden i den oerhörda folkmassan, då Tegnérs
gamle vän biskop Heurlin tackade honom för vad han varit
för Sveriges folk och lyste frid över hans minne.
Marie Louise Gagner.
317. Ur Tegnérs diktning.
Svea.
Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,
folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer,
ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver smickrets röst; hör sanningens en gång!
En annan sjunge fritt till våra tiders heder
om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig vilas famn han fritt förakta må
de hjältedar, som flytt, den kraft han kallar rå.
För sorglös njutning född, för lekar blott och löjen
han läspe tidens lov och fire dagens nöjen.
Envar sitt lynne har. Jag älskar dig ej, tid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
