Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 317. Ur Tegnérs diktning - *Svea - *Sång till solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Betänksamt ödet står, med griffeln höjd att rista
i kopparn in vår dom, den eviga, den sista.
Ett ögonblick ännn! Det plånar ut, med köld,
de nötta kronorna, o Svea, från din sköld.
Upp, ännu är det tid att deras helgdom bärga,
än har du kung och stat och gravar till att värja
och vålna’n av ett namn, som minnets stolthet gör.
Kan du ej rädda dem, så kan du dö därför. —
Se, Bälten kasta än kring dig de fria armar,
och fjällens fästning står, och himlen sig förbarmar.
Än sår du egna fält och kan dem fylla än
med malmstöpt åskas hot, med klingor och med män.
Än kan du med ditt mod en häpen värld förfära
och rädda, fallande, åtminstone din ära.
Sång till solen.
Dig jag sjunger en sång,
du högtstrålande sol!
Kring din konungastol,
djupt i blånande natt,
har du världarna satt
som vasaller. Du ser
på de bedjande ner,
men i ljus är din gång.
Se, naturen är död.
Natten, vålnaders vän,
på dess bleknade prakt
har sitt bårtäcke lagt.
Mången nattlampa ser
uti sorghuset ner.
Men du stiger igen
utur östern i glöd.
Som en ros ur sin knopp
växer skapelsen opp.
Den får liv, den får färg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
