Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 317. Ur Tegnérs diktning - *Jätten Finn - *Avsked till min lyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och alltsen den tiden, mån g hundra år,
som templet står,
jämt något fattas uppå det.
Där bygges förgäves, år ut och år in,
och därtill Finn
är skuld — men ej domkyrkorådet.
Avsked till min lyra.
Farväl, min lyra! Ja, nu är det slut.
Lägg dig och sov! Nu ha vi sjungit ut.
För dina toner mina sorger veko
som Sauls fordom, och av dem ljöd eko
i månget gott och bättre bröst än mitt.
Men tystna nu! Varann vi äro kvitt.
Jag Svea sjungit, jag har Frithiof sjungit,
natur och Gud och mänskor sjöng jag glad:
egentligt levde jag blott, då jag k vad.
Från norr till söder vinden ofta sprungit —
och mången tagg mitt arma hjärta stungit,
men mången ros ock läkt mig med sitt blad.
Jag vet ej rätt, så som min levnad skridit,
om mer jag fröjdats eller mer jag lidit.
Mitt vapen var du: jag har intet annat.
Du var min sköld: jag ingen annan haft.
Yi gått på äventyr och ha ej stannat,
förrn vi erövrat världen med vår kraft.
Men vapenskölden man vid graven krossar;
den siste av min släkt, mig äntligt Gud förlossar.
Farväl, du dikt, du själ utåv min själ,
farväl, du himlaburna, långt farväl!
Jag måste hän, jag får ej längre stanna.
Du var mig allt, det goda som det sanna.
Jag haft dig kär för allt och över allt,
och uti himlen än jag skymtar din gestalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
