Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 321. Ur Stagnelius’, Nicanders och Sjöbergs diktning - *Kungshatt. Av Karl August Nicander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På klippan är knngen och havet inunder,
och bakom är döden och trummornas dunder.
Han hör, hur hon nalkas, den brusande jakt,
guldsporren han frestar med väldig makt.
Men gångaren reser sig — djupet förskräcker —
så rak som en karl, och sitt betsel han bräcker.
Han stryker tillbaka. Den modige kung
nedfäller sin hatt uppå blommande ljung.
Allt högre det trummar, och sköldarna klinga;
men konungen klappar på rykande bringa
sin fåle och säger: »Förråder du mig?
Det gjorde du aldrig i storm och i krig.»
Och hästen förnimmer den vänliga handen,
ser tvärt över viken den grönskande stranden,
hör dånet bakom sig. Han störtar sig då
så modig och snövit i böljorna blå.
O ve, det är konungens yttersta timma!
Nej, konungen lever, och hästen kan simma;
han simmar så väl och så stolt som en svan,
och vågorna leka med fladdrande man.
De kungliga fiskare, alla de hundra,
stå skamliga kvar uppå berget och undra.
De tänkte så säkert få konungen fatt
men fingo ej mera än konungens hatt.
På klippan syns hatten i viken sig spegla,
och alla ännu, som på Mälaren segla,
de hälsa Kungshatt. Och det säges med rätt,
att svearnes konung ej gripes så lätt.
Karl August Nicander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
