Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 322. Johan Ludvig Runeberg. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra minnen från finska kriget förtäljas, hade han så mycket
att skriva och skildra, att det blev honom lätt att välja det,
som mest tände hans håg. Ar 1848 ntkom den första delen,
innehållande sjutton sånger. Vilken hänförelse väckte ej dessa
dikter såväl i Finland som i Sverige! Ännu voro minnena
från 1809 års krig friska, ännu levde många av de gamla
veteranerna och kunde vittna om hur sant skalden tecknat
sina hjältar. »Den dagen, då ’Fänrik Stål’ kom ut», skriver
en framstående finsk man, »glömmes icke av dem, som då
levde. Hur man njöt, hur man suckade, hur man fröjdades,
hur hjärtat slog högre slag än någonsin förr! Hur mycket
mera än förut kände man sig icke nu tillhöra en nation,
som var värd att leva för!»
Först 1860 utkom andra delen av »Fänrik Ståls sägner».
Med vilken spänning det lilla häftet mottogs, kan man
förstå av vad »Helsingfors tidningar» berättar:
»Torsdags-afton ficks första exemplaret häftat från bokbindaren, man
slets därom i enskilda kretsar, förläggaren fick ej nattro
utan antastades sent på natten av fänrikens vänner.»
Yarpå beror det, att finska folket så älskar »Fänrik Ståls
sägner»? Beror det endast därpå, att det är om krigiska
bragder Runeberg sjunger? Nej, deras tjusning ligger
däri, att han visar oss människor, som med glatt mod offra
allt för sin plikt. Det, som enligt Runebergs tanke ger
helgd åt krigarens yrke, är, att denne kämpar för de svaga
och värnlösa, vilka ej kunna skydda sig själva, för den
frihet och det goda han en gång själv fått i arv av sina
fäder, och som det är hans plikt att söka bevara åt barn
och barnbarn. Vackert uttrycker Runeberg denna sin tanke
i följande lilla dikt:
Till en bondes koja kom en krigsman,
tung av år och vandrande på träben.
Bonden fyllde lugnt ett glas för honom,
bjöd och talte till den gamle knekten:
»Fader, säg, hur var det dig till sinnes,
när i striden fiender dig omvärvt,
skotten knallade och kulor veno?» —
Gamle knekten tog sitt glas och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
