Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 324. Ur C. V. A. Strandbergs diktning - *De små nattvardsbarnen - *Stridsbön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De sågo samma huvud från altartavlan än
och samma klara ögon, som följde dem igen
på deras tunga vandring nedåt läktarn.
Det låg i dessa ögon »så outsäglig tröst,
att svedan kändes mindre i små beklämda bröst
den stund de släpptes utom dörrn av väktarn.
Där slogo de sig bägge på bara golvet ned
liksom två vilsna fåglar. Men tiden led och led,
och bitterheten sjönk, ju mer det dröjde.
Nattvarden var till ända: den sista duken gått,
och herden, som till skiftes sin hjord bespisa fått,
i tack och lov sin rörda stämma höjde.
Välsignelsen förkunnats, och altaret stod tomt,
och tusen händer slötos i bön tillsammans fromt,
när psalmen lyktad var och orgelbruset.
Till alla bänkar hörde man dörren slås igen,
och om de små det taltes bland kvinnor och bland män,
ännu när man dem fann i vapenhuset.
Ty på sin första nattvard de somnat oförtänkt
i fattig klädebonad, som icke satt så strängt,
och foten utan sockor eller läder.
Där kom nu menigheten med söndagsskruden på,
och ändå lyste ingen som dessa stackars små
i deras sköna oskulds helgdagskläder.
Stridsbön.
Du, som världär har till rike,
hör den bön, som söker dig!
Töm din nåd förutan like
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
