Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 324. Ur C. V. A. Strandbergs diktning - *Stridsbön - 325. Viktor Rydberg. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över oss evinnerlig!
Din är makten, din är äran!
Giv, att friheten blir vår!
Är du med oss, ej förfäran
rum vid våra härdar får.
325. Viktor Rydberg.
Säkert är det många tusen svenska barn, som läst den
vackra berättelsen »Lille Viggs äventyr på julafton». Den,
som skrivit den sagan, är en av Sveriges största författare.
Hans namn är Yiktor Rydberg.
Viktor Rydbergs far hade från början varit soldat och
hade deltagit i det sista finska kriget. På 1820-talet blev
han föreståndare vid slottsfängelset i Jönköping. Han var
gift med en utomordentligt god och varmhjärtad kvinna,
Hedvig Duker. De hade sex barn. Näst yngst av dessa
var Viktor, som föddes 1828.
Fastän lille Viktor och hans syskon fingo växa upp inom
ett fängelses murar, hade de det ej alls dystert och tråkigt.
Förr i tiden hade fängelset varit ett ståtligt, väl befästat
slott, och murar och befästningar funnos ännu delvis kvar.
Utanför slottet löpte djupa, breda vallgravar, och
runtomkring det höjde sig gröna vallar. Flera borggårdar funnos,
och här såväl som i de mörka gångarna under vallarna och
nere i slottet hade barnen präktiga lekplatser. Men även
uppe i själva fängelsegångarna, utåt vilka cellerna med sina
järngaller vette, sprang lille Viktor i sin röda kolt med
blanka knappar och lekte. Mången gång sträcktes då en
grov hand ut genom gallret för att klappa det ljuslockiga
barnahuvudet, och ett mörkt anlete ljusnade, när gossen
stannade kvar några ögonblick och förvånad tittade på den
stackars mannen, som satt där liksom i bur.
Redan när Viktor var mycket liten, fröjdades han åt allt
vackert i naturen. »Nästan allt, som jag såg», skriver han
sedan en gång, »var skönt: den stora blå himlakupan med
solen, månen, stjärnorna och skyarna, fästningsvallen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
