Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 325. Viktor Rydberg. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Året 1834 var ett olycksår för Sveriges land. Då rasade den
fruktansvärda koleran här. Allra värst härjade den i
Jönköping. Viktor och hans syskon hörde visserligen varje dag talas
om den förskräckliga sjukdomen, men riktigt rädda kunde
de ej bli. De hade ju far och mor, och mor såg alltid så
lugn ut. Varje kväll satt hon vid deras säng och anbefallde
dem i Guds skydd, och varje morgon stod hon lutad över
dem, när de vaknade, och log glatt mot dem.
Men så kom sjukdomen en dag även dit, och det var
modern och den yngsta lilla systern, som dukade under för
den. Lugn och förtröstansfull mötte Viktors mor döden.
Till sin yngste gosse, som naturligtvis ej fick komma in till
henne för smittans skull, lät hon skicka den hälsningen: »Jag
vet, att det skall gå min Viktor väl i världen, och att han
skall bli något ovanligt.» ’
Hur underligt och svårt det måtte ha känts för den lille
femåringen, som älskade sin mor över allt, att ej mer få se
hennes ansikte! Nu var det en annan kvinna, som kom och
klädde på honom om morgnarna. Och när hon satte på
honom den svarta dräkten och fällde ned den vita
skjortkragen över tröjan, kände han så väl, att det ej var mors
hand, utan en annan, mycket hårdare och ovarsammare.
Viktor Rydbergs far, som varit en hurtig och kraftig man,
bröts alldeles genom hustruns död. Han kunde ej tänka på
annat än henne, och stundom tog han den lille Viktor med
sig ut på kyrkogården och stannade där med gossen hela
natten igenom. Allt underligare blev hans lynne; han kunde
varken se till barnen eller sköta sin tjänst. Till sist måste han
också ta avsked. En ny föreståndare för fängelset flyttade in
i familjen Rydbergs bostad, och barnen skingrades åt alla håll.
Till en början bodde Viktor hos en syssloman vid stadens
lasarett, men så utbröt en eldsvåda, som lade hela lasarettet i
aska. Vem som den aftonen tog honom i handen och drog
honom med sig ned för trapporna ut på gatan och genom den
vilda trängseln, kom han sedan ej ihåg. Han mindes blott,
att han plötsligt befann sig på en tyst, öppen plats. Därifrån
kunde han se elden, som småningom antände hela stadsdelen.
Det var, som om hela himmelen stått i lågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
