Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 329. Ur August Strindbergs författarskap - Stora grusharpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ålkusan kom först för att skåda. Och när hon kunde
spegla sig i skåpet, sade hon: »Det är ett spegelskåp.»
Det var logiskt, och därför sade alla: »Det är ett
spegelskåp.»
Så kom en smörbult[1] och luktade reda på ljusstakarne, som
blivit kvar. Och det satt ännu ljusstumpar nedbrända i
piporna. »Det här duger äta», sa’ han, »bara inte snärten vore.»
Så kom en stortorsk och lade sig på trampen. Men då
blev ett dånande ini skåpet, så att alla fiskarne flydde.
Längre kom de inte den dagen.
Till natten blev det halv storm, och spelkistan dunkade
som stenläggarns jungfru, ända tills solen gick upp. Då, när
ålkusan kom igen med hela sällskapet, hade skåpet ändrat
sig.
Som ett haj gap hade locket slagit upp. Där syntes en
tandrad så stor, så de aldrig sett maken. Men varannan tand
var svart. Och hela maskinen hade svällt upp i sidorna
som en romfisk. Bräderna slogo bukt, trampen pekade i vädret
som en sparkande fot, ljusstakarnes armar knöto sig som
nävar. — Den var rälig!
»Det skiljer sig», skrek torsken och lade ut en fena, klar
att vända.
»Det skiljer sig», skrek de alla.
Och nu lossnade brädena, kistan öppnade sig, och man fick
se, hur hon såg ut inuti. Det var det roligaste av alltsammans.
»Det är en katse.[2] Gå inte dit!» sa’ ålkusan.
»En vävarstol är det», sa’ spiggen, som virkar sitt bo och
förstår vävarsakerna.
»En grusharpa»,[3] sa’ abborrn, som brukade hållas under
kalkbruket.
Ja, en grusharpa var det! Men där fanns så mycket
grunkor och chikaner därinne, som inte var likt den där de
harpa grus med. Det var små manicker, som liknade tår i
vita ullstrumpor. Och när de rörde på sig, så gick en fot
med hundra benrangelsfinger. Den gick och gick men kom
aldrig ur fläcken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
