Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde avdelningen
- 329. Ur August Strindbergs författarskap
- Stora grusharpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en konstig kropp. Men spelet var slut, för
benranglet kom inte åt strängarne mer utan figurerade i vattnet,
som om det knackade med knogarne för att slippa in.
Spelet var slut. Men då kom ett stim med spiggar och
gick mitt igenom skåpet. Och när de släpade med sina
piggar över strängarne, då spelte det igen men på ett nytt
sätt, för nu voro strängarne omstämda.
* *
*
En rosig sommarafton strax efter sutto två barn på
ångbåtsbryggan — en gosse och en flicka. De tänkte just inte på
något, kanske på lite odygd. Då med ens hördes en sakta
musik från sjöbotten, och de blevo allvarsamma.
»Hör du?»
»Ja. Vad är det? De spelar skalor.»
»Nej, det är myggen, som sjunger.»
»Inte! Det är sjöjungfrun.»
»Det finns inte någon sjöjungfru, har magistern sagt.»
»Det vet inte magistern.»
»Ja, men hör ändå.»
De hörde en lång stund, och så gick de sin väg.
Ett par nykomna badgäster satte sig ner på bryggan. Han
såg i hennes ögon, som speglade hela den rosiga solnedgången
och de gröna stränderna. Då hörde de musik som
glasharmonika men i nya tonarter, sådana endast de hade drömt,
de, som ville göra nytt på jorden. Men det föll dem icke
in att söka utom sig, ty de trodde, att det sjöng inom dem.
Så kom ett par gamla badgäster, som kände knepet. Och
de gjorde sig ett nöje att säga högt:
»Det är bergmästarens sjunkna fortepiano.»
Men bara det kom nya badgäster, som icke kände sveket,
så sutto de och undrade och gladdes åt den okända musiken,
ända tills det kom några äldre badgäster och upplyste dem
om sveket. Sen gladdes de icke mer.
Men spelkistan låg, där den låg, sommaren ut; och
spiggarne lärde ut sin konst åt abborrarne, som kunde bättre.
Pianot blev ett abborrgrund för badgästerna. Lotsarne satte
nät omkring det, och en vaktmästare försökte en dag att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:14:06 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lffsp/34/0625.html
