Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 329. Ur August Strindbergs författarskap - *Ur »Mäster Olov» - Akt II. I Storkyrkans sakristia - Scen IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förkrossa mig rätt, och låt allt vara slut!
Jag vet du kan tala så vackra ting
om första gången, när vid altarets ring
jag svor mitt löfte. Om vad du kände,
då nyss du kom, då klockorna sände
sin morgonhälsning och duvorna svävade
som fridens bud omkring tornets krans,
och hur du hoppades, och hur du bävade,
och lyckligare moder än du ej fanns.
Det var söndagsfrid, då du trädde härin;
det var sol, det var vår i den gamlas sinn’,
och nu — ve oss! Mor, se då på mig!
Ser jag lycklig ut? Du kan ej förstå mig,
och därför kan jag ej giva dig svar.
Du gråter — och din son ej tröst åt dig har!
Modern.
Tag åter, och ännu din mor du har kvar.
Olof.
Jag kan ej. Ack, mor, dina böner spar!
Modern.
Man kan, vad man vill.
Olof.
Jag vill ej. Så hör det!
Modern.
Du är ej min son, om icke du gör det.
Olof.
Du är ej min mor, om du vill mig fresta
att falla ifrån, vad jag håller för sant.
Modern.
När lögnens ande har gjort sitt bästa,
då ordar han om sanning — det låter grant!
Olof.
Hör du därute, så dovt det gnyr!
Det är stormen, som vaknar, och jag honom styr.
Modern.
Nu vet jag. De äro här, de antikrister,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
