Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 332. Ur Verner von Heidenstams författarskap - Gunnel Fatburshustru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
draga sina färde för att inte tära på männens bröd. De,
som tredskas, bli straffade till livet. Hur skall du, som i
tio år aldrig gått längre än tvärs över borggården till
fatburen, nu kunna ströva kring i skog och mark mitt i
vinterkölden?»
Hon skrattade och trampade spinnrocken allt fortare och
fortare.
»Haha! Jag har väntat det, efter jag så troget skött den
höga herrens fatbur och vaktat om allt det, som var hans.
Och du, Jan! Ängslar det dig att inte längre ha någon,
som gräddar åt dig i ugnen och bäddar åt dig i fållbänken?
Vilken annan känsla bor hos barnen? Lovad vare Gud, Gud,
som äntligen kastar oss alla under sin vredes gissel!»
Jan knäppte händerna om sitt krusiga, bruna hår.
»Farmor, farmor!»
»Gack, säger jag dig, och låt mig i fred få sitta och spinna
mina blår, till dess jag själv öppnar dörren och går där ut
för att bli detta jordeliv kvitt!»
Han tog några steg framåt mot spinnrocken, men så vände
han sig om och gick ur valvet.
Spinnrocken surrade och surrade, ända till dess elden brann
ut. Nästa morgon, när Jan trumpetare kom tillbaka, stod
valvet tomt.
Belägringen var långsam och svår. Efter hållen
gudstjänst utvandrade ur staden alla kvinnorna i de snöiga
februaridagarna, och de orkeslösa eller sjuka sattes på bårar
och vagnar. Hela Riga blev ett kloster för män, som
ingenting hade att giva åt de flockar av tiggande kvinnor, vilka
stundom smögo sig fram utanför vallen. Männen hade
knappast bröd till egen nödtorft, och i stallen söndersleto de
uthungrade hästarna varandra eller uppåto krubban och
gnagde stora hål i timmerväggen. Röken hängde över de
brända förstäderna, och om nätterna väcktes ofta soldaterna
av varnande klämtslag och ryckte huggvärjan ur taket.
När Jan trumpetare om aftnarna kom hem till valvet, som
han och farmodern haft till kammare, fann han dock nästan
alltid fållbänken bäddad och en skål med möglad mat bredvid
på stolen. Han blygdes att berätta något därom till de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
