Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 332. Ur Verner von Heidenstams författarskap - Si mina barn!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
många mil. Men när han nu vände sig från vagnen, kommo
åter svagheten och frestelsen över honom. Han hängde flaskan
tillbaka vid sidan och fortsatte att gå och gå utån att räcka
den till de sårade. Han kramade blecklocket, han stred i
sitt sinne; men var gång han höjde flaskan till munnen, lät
han den åter sjunka och nändes icke dricka av vattnet.
»Kanske», tänkte han, »skall jag med tryggare sinne kunna
vederkvicka mig, om jag i stället ödmjukar mig i annat.»
Yid middagstiden, när solen brände hetast, såg han en
gråhårig underofficer, som gick nästan naken med oförbundna
sår på skuldran. Då slet han upp sin skjorta och förband
hans sår och gav honom sin rock. Men så snart han åter
slöt handen om sin flaska, vaknade på nytt samvetets oro.
Då gav han sina stövlar åt en sjuk trossgosse, som haltade
fram med bara och blödande fötter. Men när han ändå icke
med lugnt sinne kunde svälja vattnet mitt ibland alla de
andra törstande, blev han förbittrad och hård. Han pekade
svärjande och gäckande mot de medförda penningtunnorna,
som, fulla av guld och silver, slamrade på två av vagnarna
utan att ens kunna förskaffa de olyckliga ett skedblad unket
träskvatten. »Slå hästarna!» ropade han. »Slå hästarna, så
att penningtunnorna inte bli efter! Slå karlarna också!»
Soldaterna svarade ingenting, ty de kände nu igen honom,
sådan han fordom brukade vara, när han i medgångens år
kärv och otidig gick framför ledet. De märkte icke, att han
knappast hörde sin egen röst, innan han böjde huvudet och
åter begynte grubbla och viska för sig själv. »Måste jag
då nödvändigt offra just det enda, som för mig nu har något
värde?» tänkte han. »Haha! Måtte vi också en dag vältra
penningtunnorna i gräset och aldrig mer vidröra dem med
våra fingrar! Min Gud, min Gud! Jag hörde en gång vid
Weperik den döende ryttaren Bengt Geting med avund tala
om de stupade, som fått en snygg vit skjorta. Så högt
vågar inte min önskan stiga. Jag begär så litet. Ack,
bara det att inte bli liggande efter de andra på heden, bara
det att bli nedlagd i jorden, att få mull och gräs över mig
— och ett par ord i rullorna. Nu skall där stå: ’Anders
Gråberg. Hans öde okänt.’»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
