Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 332. Ur Verner von Heidenstams författarskap - Si mina barn!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot skymningen gjordes halt för att begrava dem, som
dött under dagen, och ett par zaporoger stötte redan
spadarna i marken. I det vassa gräset växte några låga buskar
med körsbär, vilka officerare och soldater under tiden
plockade och delade mellan sig som en sold, utbetalad ur Guds
egna händer. Då smög sig Anders Gråberg bakom buskarna
för att dricka vattnet osedd av de andra. Men genast
be-gynte trumpetarna blåsa, till tecken att de förföljande
ryssarna åter blivit synliga mot himmelen på den förbrända
gräsöknens bortersta vågor.
Anders Gråberg öppnade blecklocket, men ju längre han
inandades den fuktiga lukten, dess häftigare slog hans hjärta,
och i den närmsta vagnen reste sig den döende silverknekten
Börje Köve och stirrade på honom. Anders Gråberg
försökte möta hans blick men förmådde det icke, och ännu en
gång sköt han vederkvickelsen ifrån sig. »Saliga äro tie,
som hungra och törsta efter rättfärdighet», sade han. Som
en kyrkans tjänare, vilken giver sakramentet, bar han flaskan
framför sig och förde den till silverknektens m,un, och den
döende utdrack vattnet ända till sista droppen.
Anders Gråberg höll sig fast vid vagnskarmen, men då
hjulen åter rullade framåt, gled handen undan, och han
vacklade ned på knä i gräset. »Det finns ingen-pJats för
mig på vagnarna», sade han och ryckte till sig den ena
spaden. »Fast jag bara är trettio år, är jag utmattad och
orkeslös som en nittioåring. Men lämna mig en av
spadarna, så att jag, om mina krafter stå bi, åtminstone själv
kan öppna jorden och lägga mig neder på mitt sista rum! /
All min oro har nu ljuvligt somnat in, och en röst ropar ^
för mitt öra: ’Si mina barn!’»
Åter begynte soldaterna sin vandring kring de skakande
vagnarna, och trumpetarna vände sig i sadeln. Flockar av
storkar svävade med utbredda vingar i skymningen över de
mörknade vidderna, och ute på stäppen knäböjde ännu Anders
Gråberg med spaden i händerna.
Ingen har sedan förnummit något om hans öde.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
