Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 334. Ur Selma Lagerlöfs författarskap - En julgäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men jag drar ut i det stora, i det fria. Vardagsmänniskor,
hemträlar, fånga mig, om det står i er makt!»
Då hustrun hörde de tonerna, sade hon: »I morgon är han
borta, om inte Gud gör ett under. Nu har vår ogästvänlighet
framkallat just det, som vi tänkte oss kunna undvika.»
Emellertid reste den lille Ruster omkring i yrvädret. Han
for från den ena gården till den andra och frågade, om där
fanns arbete för honom, men han blev ingenstädes mottagen.
Man bjöd honom inte ens att stiga ur släden. Somliga hade
huset fullt av främmande, andra skulle resa bort på själva
juldagen. »Far till nästa granne!» sade de allesamman.
Han kunde väl få komma och förstöra ett par vardagars
trevnad men inte julaftonens. Aret hade endast en julafton,
och åt den hade barnen glatt sig hela hösten. Inte kunde
man sätta den karlen vid ett julbord, där det fanns barn.
Förr hade de gärna tagit emot honom men inte nu, sedan
han hade blivit försupen. Var skulle man göra av den fyren?
Drängstugan var för simpel och gästrummet för fint.
Sålunda fick den lille Ruster köra från gård till gård i
det piskande yrvädret. De våta mustascherna hängde slappa
ned över munnen, ögonen voro rödsprängda och töckniga,
men brännvinet blåste bort ur hans hjärna. Han började
undra och förvåna sig. Var det möjligt, var det möjligt, att
ingen ville ta emot honom?
Så såg han med ens sig själv. Han såg, hur ömklig och
förfallen han var, och han begrep, att han var människorna
förhatlig. »Det är förbi med mig», tänkte han. »Det är
förbi med notskrivningen, det är förbi med flöjten. Ingen
på jorden behöver mig, ingen har barmhärtighet med mig.»
Yrvädret snurrade och lekte, rev upp drivorna och vräkte
ihop dem igen, tog en snöpelare i famnen och dansade utåt
fältet, lyfte en flinga skyhögt och körde en annan ner i en
grop. »Så är det, så är det», sade den lille Ruster, »medan
man dansar och far, är det lek, men när man skall ner i
drivan, bäddas ner och gömmas, då är det bedrövelse och
sorg.» Men ner skulle de alla, och nu var det hans tur.
Tänk, att han nu var kommen till slutet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
