Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 337. Valda stycken av nyare svenska diktare - Mor Malenas höna. Av »Ernst Ahlgren» (Victoria Benedictsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tår, druckit den skållhet ur tefatet och talat om allt, som
hade hänt ute i världen, att Jöns Jöns’ Kristina hade rest
till Amerika, eller att Per och Karna hade tagit ut lysning,
eller om allt sådant, som hände, och som inte borde ske,
vilket naturligtvis var det allra intressantaste. Och så hade
man glömt år och krämpor och världens onda leverne och
haft det så hjärtinnerligt gott för en stund. Men nu var det
förbi. Malena gick jämt gch såg sur ut, hon teg, och kaffe
kom aldrig i fråga.
I början trodde man, att hon i förargelsen gått och sålt sin
höna, men så småningom kröp sanningen fram. Då var det
inga vackra orlovssedlar Nils Mattsson fick inne i fattighuset.
»Di rika kan göra allt, vad di vill», hette det med jäsande
missnöje. Det mullrade i samhällets lägsta lager.
Men ödet har underliga vägar. Den gången blev det ingen
revolution.
En dag, när Nils Mattsson stod och matade sina höns,
kröp det en skepelse fram ur rishögen: ruggig, mager, med
ett bröstben som ryggen på en brödkniv — det sannskyldiga
spöket av en höna.
Yad Nils Mattsson kände i det ögonblicket, kan inte
beskrivas: medömkan, ånger, ett innerligt begär att försona.
Han var alldeles överväldigad, han hade tårar i ögonen, och
han sade för sig själv med en moderlig ton:
»Det kräket, det stackars kräket!»
Och en hel handfull korn regnade bort till rishögen.
Liggande på sidan och kravlande sig fram med det ena benet
som med en åra, började hönan att plocka. Det fröjdade Nils
Mattssons gamla hjärta, men han nämnde för ingen, vad han
hade gömt i rishögen.
Inom kort var emellertid hönan så bra, att hon kom
lin-kande fram till de andra hönsen, skev i benet, som fått en
egendomlig svängning, men» glad och meddelsam, glad att
ha lidandet överståndet och att få ta sin skada igen.
Detta kunde dock inte fortgå. Nils Mattssons rättskänsla
uppreste sig mot att behålla hönan. Dessutom for hon ju
visst inte illa i fattighuset, och om hon någon gång skulle
komma in på hans gård, så var det väl inte hela världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
