Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 339. Nutida svenska konstnärer. Av Carl G. Laurin - Christian Eriksson - Carl Milles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lever, förrän man ser dansens taktfasta rörelse,
skridsko-åkarens glidande eller barnets skratt riktigt levande och
naturligt.
Så fyller Christian Eriksson bildhuggarens vackra
uppgift att ge den varaktigast tänkbara form åt stora och sköna
tankar. »Stenarna tala», ja sjunga och få liv under konstnärens
händer. Ibland ser man små flickor, som hoppa likt lamm
över livets ängar, ibland höga mannadåd, ibland höjer den
av konstnären levandegjorda stenen vårt sinne mot evigheten.
Allt detta har Christian Eriksson kunnat uttrycka i sina
verk.
Carl Milles.
Bildhuggaren Carl Milles hette först Carl Andersson . Han
föddes nära Uppsala 1875. Det hade funnits karlakarlar i
släkten. Hans farfarsfar hade år 1789 kämpat mot
ryssarna i Finland och med endast tolv man erövrat fyra kanoner;
och Milles’ far, Emil eller Mille Andersson, var en major av
barsk läggning. Gossen var dock svag och sjuklig, och det
gick illa för honom i skolan. Men även han skulle med tiden
ta kraftiga tag för Sverige, ty både begåvning, ihärdighet
och mod fanns det hos Mille Anderssons pojke. Det visade
sig dock ej så tidigt, och därför misströstade fadern om att
det skulle bli något av honom.
När han slutat skolan, kom han i snickarlära. Men en
dag på hösten 1897 slog hans timme. Han skulle just lämna
Sverige och resa till Chile i Sydamerika för att bli
sjukgymnast, då han av Svenska slöjdföreningen, som stiftats
för att understödja svenskt konsthantverk, fick étt stipendium
på 200 kronor. Nu slog han Sydamerika ur hågen och for
till Paris. Milles, som Carl Andersson nu kallade sig efter
faderns förnamn, reste ut för att bli möbelsnickare men
började snart att på lediga stunder uppöva sin begåvning
som bildhuggare. Redan tidigt hade dessa konstnärliga
anlag visat sig. I skolan hade han snidat trägubbar, som han
sålde till sina kamrater för 12 och 25 öre. Nu började han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
