Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnas intressant, att se en och annan af de personligheter,
med hvilka vår hjelte dagligen umgicks [1]!
[1] Källan är Frondins handskrift jemte Gezelius. — Professorerna
hade i lön mellan 600—750 Daler, de voro till antal 17,
eller 4 Theologer, 2 Jurister, 2 Läkare, 9 Philosopher;
Studenterna voro blott 300, hvaribland många adelsmän
inaccorderade i Professorshus. Carl Gustaf bodde hos Lenæus,
sågade ved med honom, ”Far, när skola vi åter såga ved
tillsammans,” hviskade han sin Lärare i örat, när denne satte
Kronan på honom. Professorerna voro klädda i grå kläder och
hade långt hår hängande ned till skuldrorna, Carl Lithman,
Theol. Prof. 1648, sedan Domprost, sist Biskop i Strängnäs,
reste 1661 som Rector till Stockholm, men beklagade sig i
Consistorio vid hemkomsten öfver den smälek han i Stockholm
lidit för sina grå kläder och långa hår och föreslog svarta
kläder och klyppta hår.— Upsala var detta sekel skådeplats för
många strider och disputationer mellan de lärda herrarne.
Redan före Fornelii tid hade Messenius och Rudbeck stritt.
Laurentius Paulinus var så hårdt ansatt ifrån alla sidor, såsom vi
sett, ej allenast af Lenæo och Wallio, utan af Upsala Borgerskap,
att han klagade: ”Gud gifve jag aldrig sedt Upsala eller
måtte med äran komma härifrån.” O. Verelius, Ant. Patr.
Prof. 1662, stred hela sitt lif med Scheffer om Gamla Upsala
kyrkas läge, V. påstod att hon legat vid Gamla Upsala kyrka,
ej såsom Scheffer wid Bondkyrkan i Upsala. — Regeringen
skall förgäfves sökt att tysta munnen på dem. Det var samma,
eljest högt förtjente, Verelius, som sade ”lagen borde anse den
med straff, som vågade tvifla at de Göther, som intogo Rom
utgått från Sverige, och at man väl måtte slå den i pannan
med runstenar, som förnekade deras ålder. Samma hyperpatriotism
förledde samtidigt Stjernhjelm till det öfverdrifna påståendet,
att svenskan vore alla språks moder, vagina linguarum.
Verelius skänkte Upsala dess nuvarande kyrkogård, der han
sjelf hvilar under den sista runstenen. Verelius var Östgöthe och
phosphorist, (dref nya satser) han kallas åtminstone i Grafs.
”Phosphoros” — Hans vederdeloman, den förtjente Schefferus, Scy t.
Prof. 1648—79, sparde icke skarpa ord i Consistorio. Han
beskrifves såsom en liten, närsynt, kroknäsig figur, som gick
fort och lutande, var klädd i en liten sidenkappa och hade
sinå moustascher, var bittida oppe, hade mycket relation med
de förnäma adelsmännen, af hvilka han fick vackra presenter.
Märklig var äfven striden mellan Petrus Rudbeck, Olofs bror,
E. O. Theol. Prof. 1655, sedan Domprost och Biskop, en långer
man, grå i skägget, lång i ryggen, stark i målet, och Brunnerus
Hels, en tjock gubbe med vackert skägg, Professor i Grekiskan
1659—79, och som säges corrigerat sina arbeten tio
gånger. Rudbeck ville alltid flyta uppå, bullta, fräsa ock
förföljde Brunnerus i döden. När Rudbeck skulle flytta bort
1702, insatte han för en tid sin egendom i Domkyrkan, der
den vid branden brann opp. Brodren Olof Rudbeck, E. O.
Med. Prof. 1658, Allanticans förf., inredde domen på Gustavianum
till Anatomisal och anlade äfven en botanisk trädgård.
Gubben var, såsom nästan alla lärda, högst egenkär, för öfrigt
glad, en vacker figur med röda kinder, qvicka ögon, fet buk
starka vador. Öfver honom rimmade en viss Olof Siljeström
en grafskrift, högst skrattväckande, som thyvärr är för lång
att denna gång anföras. Academiska forum anlitades oftare då
än nu, och detta med föga anständiga klagomål. Så klagade
man åt Samuel Skunck, Græc. Prof. 1666—85 gjorde scandatum
genom gifte med D:r Lithmans dotter, efter föregående
besofning, ehuru hon var förlofvad med en annan. Hans fader,
Pastor i Wadsunda blef halshuggen bredvid kyrkan, emedan
han haft olofligt umgänge med klockarhustrun i sjelfva
kyrkan. — Astrologi och allt som stötte på trolleri beifrades
mycket i Consistorio. Redan förut hade Aron Forsius, som dog
1639, blifvit inställd för Ups. DomCapitel för sin Prognoslica,
Denna stjerntydare var en underlig man. Han säges ”vinter
och sommar vissa tider legat hela nätterna ute på marken,
hafvandes en lappmudd på sig, samt en stor bok liggande på
bröstet. Det berättas, att han i denna ställning en gång
varit i fara at blifva ihjälskjuten af en förbiresande, hvilken
mente sig se ett Spöke.” — Peter Schomerus, Theol. Prof.
1643—55, anklagades af Wallius för Consistorio såsom den der
dref Astrologia vana, impia et gentilis, men efter mycket gräl
blef frikänd. Vidskepplig var ock tiden. Joh. Buræus,
Gustaf Adolphs och om man bör tro det, SkaldeKonungen Stjernhjelms
lärare, som förlefde sina sista lefnadsår på Vårlsätra,
hade sagt att yttersta domen skulle ske 1647 eller 1674, hvilket
i Upsala och annorstädes väckte oppstakelse (Archenholtz,
Memoires de Christine. T. I. p. 326. Svenske Mercurius
1764. Nov). Franck blef såsom Dissector anfallen af folket och
kallad ”bödel,” så att Cons. beklagade sig hos Cancellern. Om
honom heter det att han gick med stöllar och sporrar och
klinga när han kom i kyrkan. Blef ock svept, som han gick
i kläder, i råck och stöllor och eget hår. Han var en lång
man, torr och bister.” — Läkarkonsten, särdeles Anatomien
florerade, Peter Hoffvenius, Med. Prof. 1661—85, en lång
man, af hyggeligt utseende, med eget gult hår, friskt ansigte,
starkt målföre, Podager och humör, samt källrarne fulla med
plåtar; var af Thomas Bartholin räknad ”inter prosectores
Europæ clarissimos, exterorum ad se studia allicientes.” Han låg
i delo med presterna om sin älskling Cartesius, och är dessutom
märkvärdig för en god handbok ”Synopsis physica” och
emedan ”han 1660 gjorde ett konstigt sceleton af järn och
ståltråd, på hvilket venæ, arteriæ, nervi och vasa lymphatica
varit tydeligen och i naturlig ordning till seendes, med sine
särskildta färger utmärkta.” Samma man sade sig dö för
tidigt 1) emedan han varit för mycket sangvineus och för ofta
tappat sin blod. 2) rökt för starkt tobak. 3) öfvat nimiam
venerem. — Den tiden disputerades med mera nit än nu, då dessa
öfningar nära förfallit, särdeles de latinska. Så säges (i
parentation) Petrus Aurivillius, som vid 21 års ålder disputerade
på grekiska och orerade på grekisk vers, sedan blef Prof.
i Phil., Grec. Theol. efter hvarandra, varit ”disputator omnium,
quos noviumus, acerrimus, excercitatissimus, vehementissinus,
et qui non solum incenderet Auditores, sed ipse oculis,
vultu, voce, gestu, totus ardere videbatur.” — Ol. Mart.
Stenius, Astron. Prof. 1644 — 1660, var den första Cartesianen
i Upsala, disputerade ofta med Prof. Unonius, hvarföre denne
ock då Stenius kom vid slutet i dörren, stigande gången fram
ganska ofta afslutade disputationsacten, sägande: Monoculus (han
var enögd) venit, Auditores, fundite preces.” — Skarp var
ock J. E. Terseri disputation 1653 om Diss. Mosaico Philol.
ex Cap. V. Genes. e s.” då Drottning Christina var åhörarinna
redan kl. 7 på morgon. Terserus jemte hans respondens
Jordan Edenius, sedan stor Theolog, ville bevisa att
Hebreiskan var det äldsta språket, men Stjernhjelm opponerade
och talade för Göthiskan. (Disputation förvaras i Palmsköldska
Mscr.) — Christina, som var Sveriges mest vetenskapsälskande
regent, deltog mycket i Upsala Academies vetenskapliga
lif. Hon läste latin och grekiska med Freisheimius, Prof.
Scytt. 1642—47; med andra annat. — Mycket skulle kunna
tilläggas, men den lilla skriftens plan och ringa utrymme
förbjuder det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:14:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lfornelius/0015.html
