Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstnärsfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på natten. Nästa dag fann jag honom äntligen. Han
hade inte ett öre kvar och hans kostym var icke längre
vit. Kragen var försvunnen. Jag gav honom tjugu
francs och tog avsked av honom, sedan jag sagt några
väl valda ord.
Vi träffades i Stockholm efter något år. Han kom
till mitt hem och var alldeles ursinnig, därför att han
på gatan träffat en annan kamrat som jag också klätt
upp från huvud till fot.
— Hur fan kan du ge den där kläder? Se på mig!
Se hur jag ser ut! Vad sa du nu då?
Han fick ett par alldeles nya byxor, men som han
var mycket kortare till växten än jag, måste han vika
upp dem nedtill åtminstone halvannan decimeter.
— Du kan ju klippa av dem och låta någon fålla
dem! föreslog jag.
Han gick med byxorna tills de uppvikta delarna
föllo av benen som ett par manschetter av för stora
mått.
En längre tid kinesade han i ett vindsrum i det hus
bredvid Grand Hotell, som sedermera blev bostad för
danske ministern. Huset skulle rivas och byggas om.
Otto bodde där och flyttade en våning längre ned
allteftersom huset revs. Han slutade faktiskt i källaren.
Men jag måste sluta med Otto nu. Jag skulle kunna
hålla på ett par geologiska perioder med historier om
honom, men så länge vågar jag knappt ta det ärade
auditoriets uppmärksamhet i anspråk. Han höll just på
att bli ett rätt bekant stockholmsoriginal, klädd som
han gick både vinter och sommar i storm och kavaj
utan överrock. Hans valspråk var och förblev: Ylons,
va ä dä? Jag är en förlorad son, fy fan! Just då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
