Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen, liksom narren då hörde till furstens omgifning. Ett
exempel bland andra hafva vi i M o nia ge Guillaume,
hvilken dikt tillhör den Karolingiska cyklen och 15:de
århundradet. Guillaume au court nez är en af Carls
berömda hjeltar, som slutligen trött af verldslig ära gått
i kloster. Han känner ingen bokstaf, men abboten tröstar
honom med att han snart skall lära honom läsa psalmer
och sjunga horse. Men uovisen börjar snart göra
mun-karne bekymmer: till kläder behöfver han lika mycket
tyg som tre andra bröder; han har dessutom svårt att
ändra natur, han äter och dricker som sex, och när han
tagit för mycket till bästa, hvilket händer honom rätt
ofta, skrämmer han munkarna med sitt grofva tal och
sina vilda åtbörder, då är han åter riddare och vill strida
mot turkar och döpas i deras blod hellre än att som
munk blott äta och dricka, läsa och sofva 1). Ehuru
förhållandena, hvari de uppträda, äro väsentligen olika, så
gifves det dock ett visst slägttycke emellan denne riddar
Wilhelm med korta näsan och vår Grimborg och
Ramunder. Dikter af denna art voro förelöparna till de
klassiska skaldeverk, genom hvilka i Spanien, Frankrike och
Italien vid medeltidens slut det excentriska i medeltidens
romaner och hjeltedikter ironiserades. Ramundervisan,
som anses diktad kring slutet af 150ö:talet, är en yttring
af samma ironiska lynne, fast inom en mindre krets och
under mera inskränkta förhållanden: den anspråkslösa
visan träder hos oss i stället för det utförda humoristiska
konstverket. Hon rigtar sin ironi mot de gamla
kämparnas oerhörda styrka och mod samt deras derefter
afpas-sade bedrifter, men på samma gång framställer hon
hjel-tarna med en godlynt humor, och ett så godt och friskt
lynne genomgår det hela, att vi af det emottaga ett
intryck, vida renare än den blott förlöjligande parodien
förmår att väcka.
*) Jfr. Littré, Historie de la langue Francoise I. s. 285.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>