- Project Runeberg -  Bellman och Fredmans epistlar. En studie /
41

(1867) [MARC] Author: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Morgondagen blott oro föder
Hela året ut.”

Rätt betecknande för Runius är hvad som berättas om
hans sista stunder. Samma dag han dog, hvilket
inträffade hans födelsedag, d. 1 Juni 1715, begärde han fram
en bägare och drack så tre skålar: den förste till
erkänsla för lifvets ingång, den andre till tacksägelse för dess
framgång och den tredje till välönskan för dess utgång.
Dagen förut, den sista Maj, hade den sjuke rimsnidaren,
rimmande ännu in i döden, yttrat:

”Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,

Så ger väl honom Gud en ljuf och rolig Junius.”

Sålunda är Runius sjelf en humoristisk figur. Lucidor och
Runius kunna i viss mån sägas supplera hvarandra, och
slår man bådas bättre egenskaper samman, får man en
skaldenatur, som icke är mycket olik Bellman. Deras
poesi bildar liksom råämnet för den Bellmanska dikten;
men som Orientens bildverk förhålla sig till de
konstverk, som frambesvuros af en Praxiteles* mejsel, förhålla
sig ’en Lucidors och en Runii skapelser till en Bellmans.

Med Runius hafva vi inträdt i den ”Carolinska tiden.”
Det ligger utom gränserna för vårt ämne att undersöka,
huruvida Carl XII sjelf, hvilken man ansett som en typ
för svenskheten, äfven uti det här ifrågavarande hänseende
är typisk; men vi tillåta oss dock att erinra dels om
det svårmod, man trott sig upptäcka i de djupa blå
ögonen, och hvilket bildade en motsats till det smålöje, som
nästan alltid krusade hans läpp, dels om den stränga
slutenheten och det stoiska allvaret, ur hvilket dock
alltemellanåt framgnistrade ett skämt, stundom så
beskaffad t, att omgifningen icke rätt förstod sig på dess
karakter, stundom uttrycket af en stark själs upphöjda lugn
under den högsta fara 1).

’) Vi hänvisa till v. Beskows mästerliga framställning af Carl
XII i Svenska Akademiens Handlingar 40:de Delen. Särskilt påpeka
vi hvad som yttras om Carls utseende sid. 218, om Carls skämt med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:15:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lgbellman/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free