Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen berättelse, att han varit mera betagen af förundran
än af beundran; och i det flammande ögat, den glödande
kinden såg han snarare en verkan af ruset än af
inspirationen. Han säger: ”allt var hos honom creationer för
ögonblicket, dock först väl uppvärmd af drycker.” Rätt
betecknande är hans uttryck, att Bellman först på
sotsängen blef till fullo nykter äfven till själen. Bellmans hela
själsstämning har tydligen för Gjörwell inneburit något
oförklarligt. Också står Gjörwells intyg ensamt
gent-öfver andra samtidas, hvilka intyga motsatsen O- Bellman
drack, som han sjelf säger i sin sjelf biografi, ”litet men
’) Sondén meddelar ett utdrag ur en uppsats ur Dagligt
Alla-handa 1832 n:o 215 så lydande: ”En och annan lefver än, och for
ett eller annat decennium tillbaka lefde flere, som känt Bellman
och intygat, att ingenting varit mera skildt ifrån honom än frosseri,
lågt bränvinsfylleri. Hela hans väsende var luftigt, fint och skyggt;
det grofva fans icke i hans person, ehuru hans taflor icke
försmådde det. Han var svår att göra bekantskap med — ett osvikligt
tecken till frånvaron af rumlare-natur —; han var svår att locka
till ett kalas; endast hans intima vänner, om de ställde fint till,
kunde narra honom med sig att dricka och sjunga; endast det
läckraste i mat och dryck hade retelse för hans gom; öfverlastad såg
man honom så sällan, att mängden af dem, som räkna sig till de
nyktraste, icke är det mera sällan. Hans källarelif bestod i att
stundom i en vrå, vid en butelj svagdricka och en pipa, betrakta
hvini-let och uppsnappa originalerna till sina tre studenter och dylika
figurer. Kom då en vän eller någon synnerligen glad menniska och
bjöd på ett glas finare dryckesvaror, så hände det, men var dock
ingalunda att påräkna, atl Bellman drack ett par glas, ja äfven
sjöng, om man förstod att rigtigt intressera honom; men för en
obekant eller den, som icke förstod att intaga honom till sin fördel,
var icke rådligt att tränga sig på honom och söka persvadera till
munterhet; då vankades ofta en blodig sarkasm. Källarskuld hade
han aldrig, och af ett sådant källarlif, som vissa inbillade snillen fora
från morgon till q väll, visste han icke,” Dermed sammanstämmer
ett af Carlén (s. o. s. XXXI) meddeladt bref från prosten Carl Ulric
Ekström: ”Om hans säflskapslif berättade min far att han alldeles
icke var, hvad allmänheten tror, fyllhund, ty han drack aldrig annat
än goda fina viner och punsch och öfverlastade sig sällan. På
begäran sjöng han nästan aldrig. Ville man enträget öfvertala
honom att öppna sin poetiska åder, blef han förtretad. Det enda sätt
att fa honom att sjunga var, om någon i sällskapet började sjunga
några af hans visor ocb sjöng dem illa. Då började han oftast sjelf
Ofta satt han tyst och dyster, äfven i sällskap, och sög på en
tobaks-pipa.” Leopold berättar, att Bellmans natur var finkänslig och ofta
melankolisk samt att han var ”nödbuden att dricka;” det var dock
först under hans äldre tid Leopold med honom umgicks (Atterbom
(s. o. s. 166).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
